Publicerad Lämna en kommentar

Problemen med SWEPIS (del 2)

Del 1: Efter SWEPIS – ska alla sättas igång tidigare?

Frågor kring studien

Vi har pratat med flera barnmorskor som menar att mycket är otydligt med SWEPIS.

En otydlighet är att ålder och BMI (body mass index, kroppsvikt i förhållande till längd) är de enda faktorer som jämförs och diskuteras i studien, trots att det fanns andra riskfaktorer som t ex rökning, högt blodtryck och diabetes.

En annan är att det inte verkar som om deltagarna i de två grupperna är utvalda på helt jämbördiga kriterier. Det kanske var meningen att det skulle bli så men att det inte hanns med, eftersom studien avslutades i förtid. Men i så fall borde den kanske göras om istället för att användas som underlag för att ändra rutiner.

Det skulle också kunna vara så att antalet dödsfall ändå hade inträffat och att det bara var en slump att de råkade hända så tidigt i studien, och att utfallet hade blivit det vanliga om alla 10 000 hade utvärderats.

Ytterligare en sak som flera har tagit upp är svårigheten att veta exakt vilken vecka den gravida faktiskt är i. Tiden för ägglossning varierar rejält hos olika kvinnor. Och olika MVC beräknar ankomstdatum på olika sätt. Det kan betyda att en gravid induceras (sätts igång) för att hon tros vara i vecka 42, fast hon egentligen bara är i vecka 41. Och omvänt, att någon som sattes igång i studien för att hon var i vecka 42 i själva verket var i vecka 43.

Problemen med rutinmässig igångsättning för alla i vecka 41+0

Idag är rekommendationen och rutinen att alla gravida sätts igång om de inte fött när vecka 42 börjar. Dessutom föreslår man ofta förstföderskor som är 40 år eller äldre igångsättning redan i vecka 41.

Om alla som går en vecka över tiden (var femte gravid kvinna) nu ska sättas igång 41+0 på grund av fynden i SWEPIS innebär det betydligt fler höggradigt medikaliserade förlossningar, och därmed många interventioner och ökad risk för komplikationer. (Då är vi redan uppe i över 18 % induktioner, en fördubbling sedan början av nittiotalet.)

Samtidigt är det minst hälften av alla gravida som kommer igång spontant mellan vecka 41 och 42 (i studien var det ännu fler, 67 %). Om alla från och med nu ska induceras i vecka 41 istället för 42 är det alltså motsvarande många som missar chansen till en spontan födsel.

Kejsarsnitt är en väldigt vanlig följd av igångsättning; på vissa kliniker är det cirka 25 % av alla igångsättningar som slutar med snitt, oavsett vilken vecka mamman är i. Vilket betyder att minst hälften av alla som går mer än en vecka över tiden också missar chansen att föda vaginalt, om det är vad de önskar.

Pressen på gravida att bli igångsatta när de går över tiden kommer såklart att öka, och många som insisterar på att vänta ut en spontan födsel kommer troligen att få höra att de riskerar barnets liv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *