Förlossningsrädsla – anteckningar från SPFOG:s symposium 21-10-01

För mer än två år sedan planerade Svensk Förening för Psykosocial Obstetrik och Gynekologi (SFPOG) ett seminarium om förlossningsrädsla.
Vi på Föda lugnt bad er medlemmar om hjälp att skramla ihop till en biljett , och ni öppnade era plånböcker – men vad hände sen? Corona såklart! Seminariet blev uppskjutet tre eller fyra gånger.
Men i oktober 2021 blev det äntligen av, och här kommer vår rapport från det, som utlovat.

Forskningen

Förlossningsrädsla finns dokumenterat sedan 1700-talet, men det har forskats väldigt lite på det. Den mesta forskningen har gjorts i Norden, Australien, Nordamerika och i norra Europa, samt lite forskning i Asien och Afrika. Dessutom har forskarna utgått från olika definitioner och mätmetoder, så resultaten är svåra att jämföra.
Det vi ser idag är att cirka 14 % av födande i världen är förlossningsrädda. I Norden är det cirka 23 %.
De intervjuade är i olika åldrar, med olika nivåer av utbildning, först- och flerföderskor.

Orsakerna till rädslan kan vara det okända, den egna hälsan, att barnet ska skadas eller dö, smärta, upplevd kapacitet att föda (emotionell, fysisk, för stort barn, för litet bäcken etc), att förlora kontroll (inte uppföra sig rätt, inte kunna samarbeta) eller hur partnern ska reagera.

Många känner ett bristande stöd, socialt eller från partnern. Det finns generellt ett missnöje med partnern. Ofta finns ett samband med psykisk ohälsa. Hur sambandet ser ut är dock oklart. Samma sak med tidigare erfarenheter av övergrepp – sambandet finns, men är oklart. Många är sjukhusrädda sen tidigare.
Utrikes födda som inte talar svenska är överrepresenterade. Gruppen LBT-gravida har låg tilltro till förlossningsvården, de har erfarenhet av och förväntar sig dåligt bemötande.

Rädsla kan orsaka emotionell stress och sänkt livskvalitet, och kan öka risken för komplikationer, förlängt värkarbete, en negativ förlossningsupplevelse. Det verkar resultera i fler planerade snitt och igångsättningar. Eventuellt är det vanligare att dessa födslar slutar med akut snitt och sugklocka. Det kan leda till längre tid mellan barn, eller att de som är rädda inte alls vill få barn. En undanskymd grupp är de som inte är gravida.
Det finns 17 studier om fäder. Deras rädslor liknar gravidas rädslor. De kan ha problem med sömn, erektioner, magen etc. De är oroliga för att inte kunna vara starka nog.

Hur förlossningsrädd någon är mäts inom vården på en så kallad FOBS-skala (FOBS = Fear of birth). Där graderar den blivande föräldern själv sin oro och rädsla genom att svara på ”Hur känner du inför förlossningen?” genom att sätta kryss på två skalor.

De behandlingar som finns idag är framförallt samtalsstöd. Resultatet upplevs oftast av vården som positivt, men det finns för lite forskning ännu för att säga säkert. Den stora rapport som Cochrane publicerade 2021 sa att effekten är ”oklar”.

Helt nyligen har vården också börjat försöka ge de förlossningsrädda mer kontinuitet, något de ofta önskar.

Auroraverksamheten i Göteborg

Kejsarsnitt är inte en behandling mot förlossningsrädsla, sa en barnmorska från Auroraverksamheten på Östra sjukhuset i Göteborg. Deras arbete utgår ifrån att ett snitt innebär ett undvikande. ”Meningen med Aurora-stödet är att ge effekt på längre sikt, och då kan kejsarsnitt inte vara lösningen. Förlossningsrädsla kan inte opereras bort, så gör vi inte med annan typ av ångest”.

På Aurora/Östra får de förlossningsrädda komma på minst två eller tre träffar. De tar inte beslut om snitt eller ej under ett sådant samtal, utan det tas under en så kallad “Aurorarond” och utgår från följande checklista:

Checklista, remiss för sectio (kejsarsnitt) på psykologisk indikation eller enligt moderns önskemål

  • Språk, eventuellt tolkbehov
  • Tidigare graviditeter och förlossningar
  • Somatisk hälsa: BMI, sjukdomar, mediciner, allergier, rökning, tidigare operationer
  • Psykisk ohälsa, specificera. Ange psykisk ohälsa relaterad till tidigare graviditet, förlossning och puerperium (de första sex veckorna efter förlossning). Tidigare och aktuell behandling, inklusive läkemedel och psykoterapi (typen och durationen specificeras). Ev. undersökningsrädsla, ev. funktionshinder
  • Behandling av förlossningsrädsla på barnmorskemottagningen, inklusive bedömning/behandling hos MBHV-psykolog
  • Tidigare svåra händelser-hantering
  • Missbruk/substansbrukssyndrom/beroende
  • Om förstföderska: vad talar mot förlossningskontrakt?
  • Skyddsfaktorer/Social sårbarhet

Dessa punkter ska finnas i patientens journal från Aurorasamtal.

Efter att mottagningen har fattat ett beslut blir det uppföljande samtal där man bland annat pratar om ångesthantering, gör en förlossningsplan, andningsövningar och hemövningar.

Om inget av detta hjälper gör de ett så kallat “förlossningskontrakt” med den gravida (se bild). Det innebär att när vissa kriterier är uppfyllda (till exempel erbjudande om smärtlindring, 4 cm öppen etc) har den födande rätt att avbryta den vaginala förlossningen och få ett snitt.

Exempel på förlossningskontrakt. Klicka för större.

Det är dock en mycket liten del av alla Aurora-patienter som erbjuds detta, och bara förstföderskor. De flesta löser inte in kontraktet utan fullföljer vaginalt. De flesta säger sig vara nöjda med beslutet efteråt. Men både i Göteborg och i Stockholm (och säkert på andra ställen) sätter förlossningskrisen käppar i hjulet för såna här kontrakt, och även den typen av uppföljning och stöd som utlovats.

Trygg att föda – ett projekt inom Auroraverksamheten i Stockholm

En barnmorska från Stockholm berättade om ”Trygg att föda”, ett projekt med syfte att få ett gemensamt arbetssätt överallt i Stockholms fem förlossningskliniker. Alla kliniker deltog men främst BB Stockholm, men resultatet (mätt i antalet som gick vidare med elektivt snitt) var olika beroende på klinik. BB Stockholm såg störst resultat. Tyvärr avbröts projektet i förtid på grund av covid.

Projektet bestod av både enskilda samtal, gruppsamtal, en film om förlossningsrädsla, mediyoga och mindfulness.

Enligt utvärdering gav filmen inget så mycket (patienterna blev lämnade ensamma att titta och det blev nästan värre när det inte fanns någon att ventilera med). Enskilda samtal med barnmorskan uppskattades dock mycket.

Gruppsamtalen (kursen) var uppdelad i två delar, den ena med fokus på förhållningssätt, kroppsnärvaro, vad händer i kroppen osv. Den andra handlade mer om risker, sectio, vaginal, bristningar, stödets funktion och verktyg. Lite mer fokus på traumabearbetning om det var en grupp omföderskor istället.

Både kursen och samtalen handlade mycket om praktiska övningar med syfte att öka kroppsnärvaro och hantera ångest /stress, till exempel

  • minska tankens och känslans påverkan
  • trygghet, närvarande stöd
  • långsam utandning
  • minska distraktioner
  • dämpad belysning
  • värme, bad
  • beröring, massage.

Det var även mycket prat om känslor och vad en upplevelse består i. De upplevda känslorna är (och kroppens reaktion) alltid sanna även om tanken är “fel”. En viktig fråga är om hur patientens egen förlossning (mammans födsel) var. Ibland är det där traumat ligger.

Det står i vårdens PM att Aurorapatienter ska ha hög närvaro av barnmorska på sal. I realiteten är detta väldigt svårt på grund av barnmorskornas arbetsbelastning, och då är det ibland troligen bättre att den födande får ett snitt.

Diskussionerna efteråt

Efterdiskussionerna mellan vårdanställda deltagare var intressant men rörig och svår att återge korrekt. En del av det som togs upp var

  • att gravida borde få klart för sig hur lång tid en normal födsel kan ta eftersom de nu förväntar sig att det ska gå mycket snabbare (”de gissar ofta på två till fem timmar”)
  • att få födande blir mer nöjda av epidural
  • att vården måste bli bättre på att hantera känslor av otrygghet, inte bara kunna ge fysisk smärtlindring
  • att partnern har en stor och viktig roll i stödet för den födande, som kanske inte tas tillvara tillräckligt.

Vad vi tyckte – och en uppmaning till dig!

Så långt våra anteckningar från seminariet. Vi har här återgett det vi tyckte var av värde för er läsare. Mycket var intressant och lärorikt, bitvis var det lite för mycket fokus på ”arga patienter” och generellt tyckte vi att det saknades diskussion om hur strukturerna i förlossningsvården påverkar de födandes självkänsla och förmågor. Kan det vara så att de födande kanske känner sig mer maktlösa än nödvändigt, och därmed mer rädda, för att de hela tiden får höra hur farligt det är att föda barn? Att de absolut måste bli omhändertagna av experter och maskiner för att inte allt ska gå åt skogen? Om du inte alls tror att du kan föda av dig själv, kan inte det skapa rädsla?

Har du erfarenhet av förlossningsrädsla? Dela gärna med dig av dina tankar, här i kommentarsfältet, på Facebook, på Instagram eller till [email protected]!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Till toppen