Publicerad Lämna en kommentar

Pandemi-planera – råd inför att föda på sjukhus i covidtider

Kommer din förlossning att påverkas av pandemin? Kanske, kanske inte. Bra att vara förberedd dock, så här kommer några tips från proffsen!

Till att börja med vill vi säga att det säkert kommer att gå bra och bli fint! Den här insta-serien om ett par som födde på Östra Sjukhuset i Göteborg för en vecka sen är en uppmuntran och inspiration.

Men preppa är alltid bra!

1) Ha en plan A, en plan B och sen en plan C. Var förberedd på lugn och på kaos. Tänk igenom hur du bäst kan hantera situationer där det inte blir som du hade hoppats. Se framför dig hur du själv är lugn, och hur du får det stöd du behöver. Se framför dig hur du kommer hem med din fina lilla bebis och hur bra och lugnt det kommer att bli. (Lugnt kanske det sällan är, första tiden med bebis, men det skadar inte att visualisera!)

2) Partner? Har du en medförälder eller annan nära person som ska vara med? Förbered er på att det kanske inte blir så. Olika kliniker har olika regler för smittskydd, ring och fråga (se punkt 4!) Om partnern får vara med: se till att hen håller sig frisk och borta från smitta så långt det bara går. Om kliniken säger nej, eller i det fall din partner blir sjuk precis när du ska föda: planera för att hen är med på video istället.

Märta på Föda med stöd skriver fint: ”Närhet behöver inte vara fysisk närhet. Närhet kan vara ord, småprat, skratt, tystnad och gråt på Facetime. Din partner kommer med största sannolikhet att kunna vara närvarande under hela förlossningen – på ett eller annat sätt.”

3) Skriv ett förlossningsbrev. Det kan tyckas onödigt i dessa tider när smittskyddet går utanpå så mycket annat, men dels är det olika från klinik till klinik hur man prioriterar, och från barnmorska till barnmorska hur mycket roll brevet får spela. Så skriv! Om inte annat hjälper det dig/er att tänka igenom hur du/ni vill ha det.

Du kan också använda brevet för att beskriva för din eventuella doula/stödperson vad du tror att du kommer att ha för behov av stöd. ”Kanske vet du hur du reagerar på smärta, hur du vill bli berörd för att bli lugnad och känna trygghet, hur du vill bli bemött samt vad du har för önskemål avseende medicinsk smärtlindring” skriver Födelsehuset på sin hemsida.

4) Ring förlossningen, ställ frågor! Kolla först på hemsidan, om det finns en, och tänk på att den kanske uppdateras från dag till dag. Får du inte svar på alla dina frågor, ring! Du får fråga så mycket du vill, personalen hjälper dig gärna, och ju mer du vet, desto lugnare och mer beredd kan du vara när du kommer in. Du kanske vill fråga hur intagningen kommer att gå till? Om du kommer att testas för covid, och hur det går till? Kommer din partner att testas? Din doula, om du har en? Kommer personalen att ha skyddsutrustning även om du inte har konstaterad covid? Kommer du att ha personal på rummet hela tiden? Hur är tillgången till smärtlindring? Finns det badkar, och om svaret är ja, hur länge får du stanna i vattnet? Finns det wifi? Ska jag ha med nåt särskilt?

Franka Cadée, ordförande för ICM (International Confederation of Midwives) säger i en artikel för Unicef att du självklart kan ställa frågor som ”riskerar jag att smittas med covid-19 hos er?”, ”har det varit någon där med konstaterad smitta?”, ”hur separerar ni smittade från inte smittade?”, ”har personalen skyddsutrustning?”. Andra tänkbara frågor: Får min partner vara med? Om nej, varför inte? Kommer jag att få ha kvar min bebis hos mig hela tiden? Om nej, varför inte? Är det mer eller mindre troligt att jag får kejsarsnitt nu, på grund av smittan? Varför?

5) Doula Anlita en doula! Även om det kanske är osäkert nu om du får ha med en doula på sjukhuset. Hör med henne om hon, som plan B, kan ge stöd via telefon, eller annars hur sent du kan avboka –sjukhusets regler kan ju ändras. Doulan är ett stöd både före, under och efter födseln. ”Hon har erfarenhet av förlossningar och är tränad i att ge stöd och information till den födande och hennes närmaste. Doulans mål är att bidra till en förlossningsupplevelse som föräldrarna kan minnas med glädje”, skriver Födelsehuset. Du hittar utbildade doulor på Födelsehusets hemsida samt på doula.nu.

Doula | Foto: Jefferson Rudy/Agência Senado @Flickr

Barnmorskan Sepideh Ghasemi som driver Akut barnmorskestöd underströk i ett webinar hos Own Your Birth hur viktigt det är att inte avboka doulan i det här läget. ”Behovet av doula är större än någonsin just nu, för att man måste förbereda sig bättre och kanske måste åka hem tidigare. Även om hon kanske inte kan vara med under hela födseln finns det så mycket som doulor kan göra före och efter”.

6) Ha reserv-stödpersoner ”Om din partner skulle vara sjuk när det är dags att åka in till förlossningsavdelning, vem eller vilka kan du tänka dig ha med under förlossningen? Gör gärna en lista med 1–3 personer att välja mellan som du tror och känner skulle kunna ge dig det stöd du behöver” skriver Födelsehuset. ”Hör med dina back-up stödpersoner om de vill och har möjlighet att stötta dig under förlossningen vid behov. Hör med dem om det är vissa dagar eller tider de inte kan, så att ni täcker in så mycket tid som möjligt.”

7) Ha en teknikplan. Om du/ni planerar att partner, doula, annan stödperson eller familjen ska kunna vara med på video eller telefon när det behövs är det klokt att ha en teknikplan. Trist om det inte funkar för att det saknas en sladd eller för att du inte kommer ihåg en url i stundens hetta! Tänk igenom vad ni ska använda av Zoom, Facetime etc, eller bara telefonen. Göra gärna ett test så ni vet att det funkar, gärna många tester så att ni kan göra det utan att bli distraherade. Spara viktiga bokmärken i en mapp. Se till att packa fungerande hörlurar, handsfree, stativ, laddare eller vad du tror att du behöver!

8) Utbilda dig/er. Du kanske redan vet allt du behöver veta om hur en födsel går till och vad du behöver för att få en så lugn och fin upplevelse som möjligt. Annars är det här den perfekta tiden att läsa böcker, delta i kurser online och se filmer! (Vi jobbar just nu på en tips-lista 💚)

9) Barnvakt? Har du större barn så är det bra att ha en plan A, B och C även för vem som ska passa dem tills du är hemma igen.

10) Tänk igenom dina alternativ för smärtlindring. Även i vanliga fall kan det hända att man får vänta på epidural och kejsarsnitt. Men nu finns det en ökad risk för det, av väldigt goda skäl. Om sjukhuset går in i ett katastrofläge där platserna är helt slut kommer narkospersonalen (som är de som ger epidural och som söver vid snitt) inte att ha tid. Därför är det väldigt bra att läsa på om, och försöka hitta, alternativa smärtlindringsmetoder.

”Ett gott stöd är jätteviktigt” säger Sepideh Ghasemi. ”En partner eller doula eller stödperson som kan ge hjälp och stöd att hantera värkarna hemma. Lär er i god tid hur det funkar med icke-farmakologiska smärtlindringsmetoder. Hur god lindring man kan få av värme och av vatten som är väldigt avslappnande och sänker adrenalinnivån.”

Det skiljer sig från klinik till klinik vilken tillgång man har till epidural och hur man satsar på alternativ. Ring och fråga! Vissa framåttänkande sjukhus, som BB Södertälje, utbildar alla barnmorskor i akupunktur, TENS och Aktiv/Spinning Baby. Läkarna och barnmorskorna har fått en uppdatering i att lägga PCB (paracervikalblockad). De erbjuder bad som smärtlindring, och vattenfödsel till födande som inte har konstaterad covid-19. Alla födande, oavsett om de har covid eller ej, får andas lustgas om de vill.

11) Stanna hemma tills du är i aktiv fas. De två sista faserna av födselarbetet är latensfasen (läs om den på Föda med stöd) och den aktiva fasen. ”Om ni känner er trygga med att vara hemma under latensfasen, utnyttja den tiden väl och så länge det känns lugnt och tryggt samt om din partner/stödperson är frisk nog att finnas där som stöd” skriver Födelsehuset.

Det är en fördel att vänta med att åka till sjukhuset tills man är i aktiv fas, säger Sepideh Ghasemi. ”När man fortfarande är i latensfas är det risk att värkarbetet ska stanna av eftersom man får adrenalinpåslag av förflyttningen, och oxytocinfrisättningen minskar. När man har kommit igång ordentligt i aktiv fas är man mindre känslig för förflyttningen.”

Men hur vet du säkert att du är i aktiv fas? ”Det kan vara svårt när det är första barnet” säger Sepideh Ghasemi. ”Om man har fött flera barn vet man ofta hur det kändes sist när livmodermunnen var öppen si eller så mycket. Första gången kan det vara svårt att veta och då hjälper det att prata med en barnmorska. Förlossningen har öppet dygnet runt och kan telefonvägleda. Man kan få mycket stöd på avstånd, både var man är i förloppet och vad man kan göra i det skedet, så att man kan fortsätta att vara hemma och känna sig trygg i det.”

”Självklart ska man inte stanna hemma länge och vara otrygg och vara rädd” fortsätter hon. ”Det ska vara hanterbart. Men man kan ringa till förlossningen en gång i timmen och få råd.”

Märta på Föda med stöd skriver: ”Doulan kan vara den som guidar och stöttar er båda under latensfasen i hemmet, så att ni kanske kan dra ut lite på den tiden som ni stannar hemma. Helt enkelt för att ni då har så mycket trygghet och stöd runt er”.

Sammanfattningsvis är råden från de sakkunniga att det är bättre att stanna hemma – så länge det känns lugnt – och ringa till BB en gång i timmen, än att åka in till sjukhuset och vara där i flera timmar innan den aktiva fasen sätter igång. Om du är på sjukhus i flera timmar och det inte händer någonting eller stannar av finns det risk att personalen vill göra interventioner, som att ta hål på hinnorna eller ge värkstimulerande dropp. Och när man gör det ökar smärtsamheten i värkarna, och därmed behovet av epidural, vilket kan leda till onödiga komplikationer och skador.

12) Var beredd på tidig hemgång. En del kliniker vill att man åker hem sex timmar efter födseln, om allt har gått bra och familjen mår bra. ”Vissa blir förskräckta och undrar hur de ska klara sig hemma, men de allra flesta förstår att det är för deras skull” säger Sepideh Ghasemi. ”Hemmet är det ställe där det är minst risk att bli smittad. Föräldrarna har ofta varit kloka och självisolerat sig under graviditeten, medan personalen möter sjuka varje dag, så risken att bli smittad i sjukhusmiljö och av personalen är mycket större.”

Sepidehs råd är att ni planerar och tänker igenom den första tiden hemma. ”Se till att du har stöd från andra erfarna kvinnor som har ammat och som kan stötta dig under nyföddhetsperioden! kanske din syster, en kollega, vem som helst som du känner dig trygg med och som du har pratat med innan.”

”Du kan ringa till BB dygnet runt första veckan och ställa frågor. Man har också ökat möjligheten till återbesök, så att det finns fler återbesökstider just nu på BB eftersom det är fler som åker hem tidigt” säger Sepideh Ghasemi.

Publicerad 1 kommentar

Syntetiskt oxytocin och ditt eget: så funkar det

Vad är skillnaden mellan syntetiskt oxytocin och det kroppsegna oxytocinet som kvinnor utsöndrar under förlossningen?

Den kemiska strukturen på syntetiskt oxytocin är identisk med det naturliga (kroppsegna) oxytocin som kroppen producerar under förlossningen.

Ditt egna naturliga oxytocin skapas dock i hjärnan och frisläpps genom blodomloppet i hela kroppen, där oxytocinpulser når livmodern och orsakar sammandragningar. Eftersom det utsöndras i hjärnan så kan det kroppsegna oxytocinet också verka där, vilket gör att det har en lugnande och smärtlindrande effekt på mamman.

Under förlossningen motverkar oxytocinet i hjärnan den stress och smärta som värkarna ger upphov till. Samtidigt aktiverar oxytocinet i hjärnan njutningscentrum och belöningssystemet för att förbereda den födande på att knyta an till sitt barn.

Syntetiskt oxytocin

Det syntetiska oxytocinet ges intravenöst (med dropp), det vill säga direkt in i blodomloppet genom en infart i armen. Därifrån når det livmodern och gör att den börjar dra ihop sig kraftfullt. Den stora skillnaden mot kroppseget oxytocin är att det syntetiska inte når hjärnan. Det finns ett skyddande membran, avsett att hindra toxiner och bakterier från att nå den känsliga och livsviktiga hjärnan, som kallas blod-hjärnbarriären. Det syntetiska oxytocinet kan inte ta sig igenom det.

Det innebär att kvinnan inte får några av de lugnande och smärtlindrande effekterna av oxytocinet när det ges intravenöst. Hon får bara de värkstimulerande effekterna direkt via blodet som når livmodern.

Det syntetiska oxytocinet ges också i konstant höga doser till skillnad från de lägre, pulserande doser som hjärnan utsöndrar. Det kan leda till dubbelt så höga oxytocinnivåer hos mamman jämfört med som de som utsöndras under det naturliga (fysiologiska) värkarbetet.

Det innebär att det syntetiska oxytocinet ger längre, starkare och tätare värkar än kvinnans kropp skapar naturligt, speciellt i början av förlossningen. Dessutom når det inte hjärnan och motverkar därför inte den ökade stressen och smärtan.

Detta gör att stressystemet aktiveras i större utsträckning hos kvinnor som ges höga doser syntetiskt oxytocin under förlossningen, jämfört med under fysiologisk förlossning.

För barnet innebär de längre, starkare värkarna från det syntetiska oxytocinet ett minskat blodflöde och försämrad syresättning, vilket ökar risken för syrebrist. Därför behöver kvinnor som får syntetiskt oxytocin under förlossningen alltid CTG för att övervaka barnets hjärta för tecken på syrebrist.

Vissa studier visar på ökade risker för syrebrist och långsiktiga konsekvenser för barn som utsatts för syntetiskt oxytocin under förlossningen, även om mer forskning behövs.
Långvariga höga doser av syntetiskt oxytocin kan också störa mammans oxytocinsystem genom att det reducerar oxytocinreceptorerna i hennes livmoder.
Denna “receptor-avtrubbning” minskar livmoderns förmåga att svara på oxytocin, och minskar också oxytocinets (naturligt eller syntetiskt) förmåga att skapa effektiva sammandragningar, även efter framfödandet. Det gör att kvinnor som får syntetiskt oxytocin under förlossningen har en ökad risk för post-partum-blödningar. Man ger då extra läkemedel (mer syntetiskt oxytocin) för att motverka denna risk.

Varför ökar värkarna i styrka?

Oxytocinutsöndringen under förlossningen kontrolleras inte av kroppens vanliga regleringssystem. Vanligtvis försöker kroppen dämpa ovanligt höga nivåer av något. Exempelvis kontrolleras blodtrycket genom att när de kroppsliga systemen upptäcker högt blodtryck så leder det till förändringar som drar ner blodtrycket till normala nivåer. Dessa så kallade ”negativa feedbackloopar” finns i de flesta biologiska system, och bidrar till att upprätthålla homeostas – fysiologisk stabilitet – när kroppen utsätts för externa förändringar.

Men att föda barn är inte en homeostatisk process! Under förlossningen behöver värkarna öka i styrka – det vill säga inte hållas stabila – för att så småningom bli så starka att de kan pressa fram barnet genom förlossningskanalen. Denna förstärkning kräver positiva, inte negativa, feedback-loopar.

Upplevelsen av starka värkar ger feedback till hjärnan som då utsöndrar oxytocin, vilket skapar ännu starkare sammandragningar, ännu starkare förnimmelser, mer oxytocinutsöndring och så vidare. Denna positiva feedback-loop ger upphov till de höga oxytocinnivåer (3–4 gånger högre vid framfödandet) som krävs för att den födande kvinnan ska få effektiva värkar.

Hur påverkar kombinationen epidural / syntetiskt oxytocin förlossningen?

Om man ger syntetiskt oxytocin (utan epidural) minskas inte denna positiva feedbackloop. Inte heller den naturliga oxytocinutsöndringen minskas. I stället kan det syntetiska oxytocinet förstärka den positiva feedback-loopen (det vill säga öka det hjärnproducerade oxytocinet) genom att de starkare sammandragningarna ger starkare sinnesförnimmelser.

Men kvinnor som får syntetiskt oxytocin ges också vanligtvis epiduralbedövning för att motverka den ökande smärtan. På samma sätt behöver kvinnor som fått epidural ofta syntetiskt oxytocin eftersom epiduralen minskar den naturliga oxytocinutsöndringen.

Vid epidural dämpas dock upplevelsen av värkarna, som också driver den positiva feedback-loopen. Detta bromsar eller till och med avbryter feedbackloopen, och därför bromsas eller avbryts också oxytocinutsöndringen.

Kombinationen av epidural och höga doser syntetiskt oxytocin kan därför öka den fysiologiska stressen under förlossningen. Samtidigt minskas oxytocinutsöndringen i den födandes hjärna, vilket annars skulle motverka den kroppsliga stressen. Stressen utgörs av den extra biologiska påfrestning som livmodern utsätts för av de starkare värkarna, och denna kan uppstå även om den födande kvinnan inte förnimmer smärtan.

Kombinationen epidural/syntetiskt oxytocin gör att den födande kvinnan förlorar de naturliga fördelar som uppstår ur det kroppsegna oxytocinet (minskar den kroppsliga stressen, är anti-inflammatoriskt och en antioxidant).

Långvariga, höga doser av syntetiskt oxytocin kan också störa oxytocinsystemet genom att livmoderns oxytocinreceptorer minskar.

Epidural

Sammanfattningsvis är syntetiskt oxytocin alltså kemiskt identiskt med det naturliga oxytocin som utsöndras under förlossningen. Det har dock en annan effekt eftersom det ges intravenöst och inte når den födandes hjärna.

Naturligt oxytocin utsöndras däremot direkt i hjärnan, vilket ger en lugnande, smärtlindrande effekt som motverkar förlossningsstressen. Det oxytocin som utsöndras i hjärnan aktiverar också belöningssystemet och njutningscentrum, och förbereder mamman för att knyta an till barnet.

Även om det syntetiska oxytocinet inte minskar mammans egen oxytocinutsöndring, så minskar den vanliga interventionen epidural+igångsättning oxytocinutsöndringen betydligt. Detta kan få förlossningen att stanna av och minskar oxytocinets fördelar: det reducerar den fysiologiska stressen, har anti-inflammatoriska egenskaper och är en antioxidant. Kombinationen av dessa faktorer kan ge en förklaring till några av de långsiktiga effekter av syntetiskt oxytocin som upptäckts.

 

Detta är en nedkortad och redigerad översättning av Sarah Buckleys artikel om skillnaderna mellan syntetiskt och kroppseget oxytocin från 2019. Den bygger på forskning av Sarah och bland andra svenska Kerstin Uvnäs-Moberg, som även uppmärksammats mycket för sin forskning om oxytocin.

Sarah Buckley är en läkare med obstetrisk inriktning från Nya Zealand som forskar på oxytocin och det autonoma nervsystemet under födandet, och hur det påverkas av interventioner. Hon är författare och hennes artiklar har publicerats i många forskningsjournaler och tidskrifter världen runt. Hon föreläser över hela världen om sin forskning.

Källor:

Publicerad Lämna en kommentar

Oxytocinet: din bästa vän när du föder

Hormoner som endorfiner och oxytocin frigörs under en lugn födsel. De hjälper kroppen att föda utan fara och dämpar smärtan.

Enligt Jordbruksverket är det förbjudet att förflytta dräktiga kor eller kvigor inom 28 dygn före den beräknade kalvningen, eftersom det finstämda hormonsystemet kan rubbas om djuret blir förflyttat. Alla som arbetar med djur vet att en förflyttning kan medföra allvarliga förlossningskomplikationer för både ko och kalv. Människors hormonsystem fungerar exakt likadant som de andra däggdjurens. Det är samma slags hormoner som är i omlopp i en människas kropp som i vilket annat däggdjur som helst under en förlossning. Skillnaden är att rutinerna i förlossningsvården i regel inte tar hänsyn till en människas hormonsystem och känslomässiga tillstånd under förlossningen.

Oxytocin är ett av de hormoner som spelar extra viktig roll under förlossningen. Utsöndringen av oxytocin är nödvändigt för att mamman ska klara av att hantera intensiteten och smärtan under förlossningen. Oxytocinet hjälper henne att slappna av, livmodern att dra ihop sig och massera ut barnet. Samma hormon ser sedan till att moderkakan kommer ut utan för mycket blödning, att mamman är lugn efter förlossningen, att hon knyter an till det nyfödda barnet och att amningen sätter igång.

Utsöndringen av oxytocin kan stoppas även av väldigt små störningar, hos alla födande däggdjur. Det kan vara att den födande blir kall, orolig, känner sig iakttagen, måste svara på frågor, att någon kommer in i rummet eller pratar högt. Då slutar flödet av oxytocin och istället släpps adrenalin ut i vår kropp, vilket får värkarbetet att stanna upp. Detta är en överlevnadsmekanism som under evolutionen har hjälpt oss att rädda oss själva och våra barn från fara. På det sättet har adrenalinet bidragit till vår (däggdjurens) överlevnad.

Att färdas från en plats till en annan och komma till en ny miljö – hemifrån till sjukhuset – stannar upp värkarbetet för många kvinnor, eftersom adrenalinet frisätts och oxytocin-nivåerna går ner. På sjukhuset kallas detta fenomen för ”värksvaghet” och leder antingen till att kvinnan får åka hem igen, eller till att förlossningen sätts igång med värkstimulerande medel.

Ett sådant värkstimulerande medel är syntetiskt oxytocin (produkterna heter till exempel Oxytocin Pilum eller Syntocinon). Det ges vid så kallad ”värksvaghet” och ofta när den födande har fått en epiduralbedövning, eftersom den kan göra att förlossningen saktar av.

Men syntetiskt oxytocin hjälper inte kroppen på samma sätt som naturligt oxytocin. Syntetiskt oxytocin stör det naturliga hormonella flödet. Kvinnan kan komma att uppleva förlossningen som mycket mer smärtsam och kaotisk, vilket ofta leder till en epidural och/eller andra syntetiska smärtlindringsmedel, som i sin tur ofta leder till andra interventioner och förlossningskomplikationer. När syntetiskt oxytocin ges får kvinnan en infart i handen (vilket ofta är obekvämt och gör ont), hon måste vara kontinuerligt uppkopplad till en CTG-maskin, en skalpelektrod sätts på barnets huvud för att kolla barnets hjärtljud och sladdar kommer ur kvinnans underliv. Allt detta försvårar rörligheten hos kvinnan.

Värkarna som kommer med det syntetiska oxytocinet varar längre och kommer tätare, vilket kan orsaka minskat blodflöde till bebisen, som i sin tur blir stressad. Bebisen får också svårare att rotera och lägga sig i optimal fosterposition, vilket kan försvåra vägen ut under krystfasen.

Om kvinnan istället får hjälp att känna sig trygg och lugn – till exempel genom att få vara i ett varmt och dunkelt rum med avslappnande musik och aromaterapi, få lägga sig i ett varmt bad, få massage, stöd, uppmuntrande ord, kärlek (även fysisk; kyssar, smek och bröstvårtsstimulation av en eventuell partner) – ökar oxytocinproduktionen igen och värkarbetet kommer igång av sig självt.

Kvinnor behöver framförallt tid och ro att föda barn i sin egen takt. Kropp och psyke behöver tid att ställa om sig, öppna upp och låta bebisen rotera och födas i sin egen takt. Så länge som bebisens hjärtljud är bra behövs bara tålamod och en gynnsam miljö.

Det är sannolikt att bebisen känner av mammans nivåer av adrenalin och oxytocin, och det kanske gör att förlossningen har svårt att sätta igång.
Om du har möjlighet, försök att gå ner i varv och ta det lugnt I flera veckor innan beräknat förlossningsdatum. Bebisen är egentligen färdig redan i vecka 38, så det bästa för både dig och bebisen är om du kan sluta jobb i god tid före vecka 38 och istället fokusera på olika sätt att må bra. Det kommer att hjälpa dig att känna dig redo för bebisens ankomst.

Publicerad Lämna en kommentar

Stöd för den känsliga framfödandereflexen

En fysiologisk födsel där framfödandereflexen ”skjuter” ut bebisen är den absolut mest effektiva och säkraste.

Framfödandereflexen (som på engelska kallas fetal ejection reflex och som vi skrivit om tidigare här, här och här) är kroppens inbyggda sätt att få ut barnet. Den är en del av det spontana värk- och krystarbetet i utdrivningsfasen, och gör att kvinnan inte behöver krysta medvetet överhuvudtaget.

När reflexen fungerar upplevs den ofta som en intensiv känsla som rusar genom kroppen. I det ögonblicket kan ingenting stoppa kvinnan från att trycka på och hjälpa barnet ut. Den hjälper henne att instinktivt inta en position som hjälper bebisen att rotera och komma neråt på bästa sätt. Ofta följer det med en känsla av att ge sig hän, och många kvinnor ger ifrån sig mer eller mindre djupa, djuriska läten.

Det spontana värkarbetet är ett fiffigt system – men också ett känsligt och lättstört, som alla hormonsystem. När det får jobba i lugn och ro är värkarna effektiva, bebisen roterar som den ska, livmodermunnen öppnar sig och framfödandereflexen sker automatiskt. Men så snart området neocortex* i hjärnan aktiveras under utdrivningsfasen** – av starkt ljus, stress, grubbel, att behöva förstå instruktioner, att behöva fatta beslut, att behöva kommunicera verbalt med andra människor och så vidare – störs det hormonella systemet och vi måste börja tänka på vad vi gör, och varför vi gör det, och hur vi ska göra det rätt, och så vidare. Epiduralbedövning stör också det spontana systemet.

Amanda Greavette: Rooted

Så hur gör du för att ge framfödandereflexen och det spontana värkarbetet bästa möjliga förutsättningar?

Om du vill ge kroppen en så bra chans som möjligt att göra jobbet behöver du försöka minimera alla intryck och alla undersökningar och ingrepp. När du inte känner dig observerad, styrd eller bedömd utan helt kan glömma din omgivning. Det är bra om rummet är dunkelt, tyst och varmt, och om du kan röra dig fritt och låta och se ut hur som helst.

Rachel Reed, barnmorska och doktorand på University of the Sunshine coast i Australien har forskat i hur den födande, partners och vårdpersonal kan stötta den fysiologiska födseln och framfödandereflexen.

”Kvinnan måste känna sig trygg och kunna ge sig hän, utan att hålla tillbaka för att framfödandereflexen ska fungera optimalt,” säger Reed.

Enligt Reed är det viktigaste att få mamman att känna, redan innan förlossningen, att det är hon som är experten på sin egen födsel.

Här är Reeds tips till barnmorskor och andra runt personen som föder:

• Ge information om födandets fysiologi vid förlossningsförberedande kurser/informationsmöten. Betona att vi har en inneboende förmåga att föda utan instruktioner.

• Skapa en miljö som underlättar det fysiologiska födandet och instinktiva beteenden – låg belysning, minimala störningsmoment, bekväma möbler som underlättar för kvinnan att röra sig och byta ställning (mjuka golvmattor, saccosäckar, förlossningspool, dusch).

• Undvik att fråga om hon behöver krysta eller känner att hon vill trycka på. Detta kan uppfattas som att hon borde det, vilket kan störa hennes inåtvända fokus och instinktiva beteende.

• Om kvinnan säger att hon känner att hon vill krysta, bekräfta tryggt att det är bra, men uppmuntra henne inte att krysta, det behövs inte. När känslan att vilja krysta kommer följer snart en oemotståndlig impuls att krysta fram sitt barn.

• Undvik vaginala undersökningar för att bekräfta att hon är helt öppen. Det finns ingen anledning att ha den informationen, om du inte tänker ge henne instruktioner om hur hon ska krysta baserat på öppningsgrad.

• Stör inte kvinnans instinktiva krystningar och andningsmönster. Undvik att ge henne instruktioner, och om du måste prata, bekräfta tryggt hennes förmåga att föda. Undvik instruktioner eller distraktioner när barnets huvud kommer. Den födande har instinktiva beteenden som skyddar mellangården (exempelvis att dra efter andan, skrika, dra ihop benen, hålla händerna mot barnet och mellangården).

Alternativ till att prata för att bekräfta är till exempel att nicka och le, förutsatt såklart att ni har ögonkontakt.

Forcerad krystning kan leda till komplikationer

Att styra och forcera kvinnors krystvärkar, genom att säga hur och när de ska krysta – eller när de ska hålla tillbaka – har blivit en kulturell norm i Sverige, liksom i resten av västvärlden. Men aktuell forskning och evidens visar att forcerad krystning kan medföra risker för mamman och barnet.

Rachel Reed skriver att forcerad krystning kan påverka kvinnans blodcirkulation negativt, att syretillförseln från moderkakan till bebisen försämras, att risken för skador i underlivet ökar och att kvinnan kan få negativa långtidseffekter på urinblåsa och bäckenbotten.

I dag är det vanligt att barnmorskan håller runt kvinnans underliv samtidigt som hon guidar den födande med verbala instruktioner, för att skydda mot bristningar. Reed skriver i sin forskningsrapport att det inte går att påvisa att denna metod leder till färre bristningar. Klipp i mellangården och större skador i underlivet kan snarare öka, menar hon.

Reed tror inte heller att metoder som går ut på att ”andas ut barnet” gynnar den födande, eftersom den ostörda fysiologiska krystimpulsen kommer som en sådan väldig kraft genom kroppen, och att det kan vara omöjligt att bara andas sig igenom framfödandet.

Vi har en så stark tro idag på att det är vårdpersonalen som är experter på att föda barn, och att vi själva bara riskerar att göra fel. Därför är det en stor omställning, och kanske en enormt stor utmaning, att som födande känna tillit till sin egen kropps instinktiva kunskap. Och en ännu större utmaning att få alla runtomkring att tro på den födandes egen förmåga. Men det är absolut nyckeln till lugnare och därmed säkrare förlossningar.

* Neocortex är den del av hjärnan där sensorisk information (från alla våra sinnen; syn, lukt, smak, hörsel, känsel, kropp, balans) uppfattas och tolkas. Till exempel är det nervcentra i neocortex som ser till att musklernas rörelser blir exakta och precisa, och att vi kan tolka omvärlden rumsligt. I neocortex sker också allt medvetet tänkande som abstraktioner och logiska processer. Här bor det mänskliga språket, och här händer processer som påverkar sömnen, minnet och inlärningsprocesser.

**Utdrivningsskedet: runt tiden när livmodermunnen är helt öppen, bebisen roterar och kommer ner genom förlossningskanalen.

Källor
Supporting women’s instinctive pushing behaviour during birth
Pushing: leave it to the experts
An exploration of midwifery practice during the second stage of labour: poster (pdf)

Publicerad Lämna en kommentar

God lugn jul! Merry undisturbed Christmas!

Människan är inte sämre på att föda än någon annan av de 5000 andra däggdjursarterna på vår planet. Den födande kvinnan står i centrum för det uråldriga drama som att skapa nytt liv innebär. — Ina May Gaskin

”Varje år firar vi en naturlig födelse, en berättelse som utspelar sig i de mest primitiva omständigheter. Maria föder Guds son i ett stall, en bild som reproducerats i det oändliga i vår kultur och är välkänd av alla, även de som inte är religiösa. Så hur kan det komma sig att vi, med undantag för Julius Garibaldis tavla från 1891 där Maria och Josef avbildas hopsäckade i ren utmattning, aldrig har sett en ’verklig’ avbildning av födandets biologi, speciellt en skildring som visar Maria stående, i den ursprungliga, instinktiva extas som just den miljön skulle ha bidragit till?

Denna potentiellt kontroversiella avbildning av universella gestalter för att skildra den ultimata ’ostörda födelsen’, bland andra däggdjur i en dunkel och jordnära miljö, visar för moderna kvinnor att enkelhet ofta är bättre än överflöd vid förlossning. Idealet är så klart egentligen en balans mellan det naturliga och det medicinska, men bilden av Maria i det kraftfulla ögonblick då hon föder fram Kristus på jorden, till en aktivt delaktig Josef som tar emot barnet med lugna och trygga händer, visar att kvinnans vördnadsväckande skapelsekraft är minst lika förundrandsvärd som Guds egen hand.”

Så skriver Natalie Lennard (i vår översättning) om sin bild The Creation Of Man, en av hennes fotografiska scener i serien ”BIRTH UNDISTURBED”. Se filmen av hur bilden kom till här:

Och så önskar vi er en god och lugn jul!

Publicerad Lämna en kommentar

Framfödandereflexen – när bebisen själv får välja?

Det finns en inbyggd reflex i kroppen, för att få ut bebisen ur mamman. Vi har inte hittat något svenskt namn för den; på engelska kallas den fetal ejection reflex*. Tillsvidare kallar vi den för framfödandereflexen. Du kanske har hört berättelser där födande beskriver att de inte kunde låta bli att krysta och innan de visste ordet av så var barnet helt plötsligt bara ute? Det är framfödandereflexen.

Alla människor och alla andra däggdjur har en framfödandereflex. Många som har fött hemma har upplevt den, andra som inte alls tänkt föda hemma har ändå känt detta expresståg till reflex köra genom kroppen och *vips* är bebisen ute, på hallmattan, i bilen eller i farstun. Det är alldeles uppenbart att kroppen kan få ut bebisen på egen hand, att bebisen inte behöver någon som talar om för mamman att hon ska trycka på. Hen hittar ut själv!

Foto: Devon Elizabeth Jones (på insta)

Ändå har de flesta av oss godtagit att det är normalt att barnmorskan ska hjälpa till med, eller kanske till och med styra krystningen. Vi reagerar inte mot bilden av en kvinna som ligger på rygg medan alla säger att hon ska hålla andan, dra ner hakan mot bröstet, ta tag i benen och krysta i tiosekundersintervaller, samtidigt som barnmorskorna hejar på; ”krysta krysta krysta!”. Snarare är detta en helt godtagen definition av vårdstyrd krystning, trots att det knappast är varken det effektivaste, bekvämaste eller lugnaste sättet att föda barn.

Reflexen har förstås funnits lika länge som människan, men beskrevs (och ”namnades”) första gången av forskaren Niles Newton, som undersökte födande möss på 60-talet. Läkaren, forskaren och födselaktivisten Michel Odent utvecklade begreppet på 80-talet då han upptäckte att det förekom även hos människor, om de fick föda i lugna, tysta och inte för ljusa miljöer.

Vi kommer att posta mer om framfödandereflexen och självstyrt värkarbete framöver! Bland annat om hur du kan öka chanserna att din framfödandereflex fungerar, vilka fördelarna är och så vidare. Vi kommer att posta artiklar, forskning, filmer och bilder ända fram till jul (minst). Hör gärna av dig i kommentarerna om det är något särskilt du vill veta, så försöker vi ta reda på det!

* Obs att ”fetal (eller foetus/fetus) ejection reflex” inte är samma reflex som Fergusons reflex, läs mer här

Läs mer:

Publicerad 1 kommentar

Dyktekniken, del 3

Del 3 i Föda lugnt:s serie om dyktekniken/dykmetoden, utarbetad av Cayenne Ekjordh.

Vi hade tänkt posta två fina hemmafilmer från Youtube men hittade bara den ena nu, den andra är borttagen. Och det är lite typiskt för detta med dyktekniken: väldigt många har använt sig av den (se många många trådar på Familjeliv t ex), ännu fler vill använda sig av den. Men det finns nästan inga kurser, väldigt lite att läsa och det konstigaste av allt: metoden praktiseras knappt alls på BB, trots att den varit möjlig att ta till sig sedan slutet av 80-talet.

Hur kommer det sig? Det finns en enormt kunnig barnmorska som har berättat för sina kollegor om den här metoden, som har hjälpt så många födande i över 30 år, men intresset från BB-klinikernas sida är minst sagt svalt?

Har det att göra med de starkt hierarkiska strukturerna inom förlossningsvården? Är de flesta barnmorskor rädda för att göra något annorlunda och riskera att få kritik? Det är ju inte som att det är något som helst skadligt eller riskabelt med metoden, och den är verkligen inte svår att lära sig. Beror det bara på stress, att det inte finns tillräckligt med tid under en förlossning på sjukhus för att låta den födande bli helt lugn, på gränsen till att somna?

Vi vet inte, men vi beklagar verkligen att det typ bara är de som föder hemma som får en chans att testa detta!

Om du har varit med om dyktekniken, hemma eller på sjukhus, med mer eller mindre bra resultat, berätta gärna här!

Här är del 1 och del 2 om dyktekniken finns

Du kan läsa mer om dyktekniken här, här och här.

Och här är Lena Alnebos lilla film från en hemfödsel, och en stund med Cayenne och dyktekniken.

Publicerad Lämna en kommentar

Dyktekniken, del 2

Vi fortsätter att utforska dyktekniken!

Här är del 2: Cayenne Ekjordh berättar själv om metoden (texten tidigare publicerad 2009 på barnmorska.net)

Cayenne Ekjordh (bild: Anna Toss)

”Sedan slutet av 80 talet har jag praktiserat en teknik som jag döpt till Dyktekniken. Förvånansvärt ofta har jag lyckats hjälpa kvinnorna att föda sina barn utan smärtlindring. Tekniken har fungerat på både de kvinnor som önskat föda utan smärtlindring och de som önskat föda med smärtlindring.

🐬 Bakgrund

Jag var i San Francisco 1978 och hade precis tagit mig en dusch, i ett hus med utsikt över havet. Av någon märklig anledning flåsade jag som en blåsbälg när jag torkade mig med handduken, vilket var högst anmärkningsvärt för en elitidrottare, som jag var på den tiden. Varför så andfådd? En djup tystnad följdes av en mycket pinsam insikt: Jag hade hållit andan under hela duschningsceremonin, av rädsla att få vatten i näsan. Först då insåg jag hur skräckslagen jag var för att drunkna.

🐬 Från sandkorn till Robinson Crusoe

Vid flera tillfällen hade jag sett bodysurfare på stranden och känt mig avundsjuk. Det såg helt underbart ut. Eftersom jag var mycket mån om mitt atletiska rykte, tog jag inga som helst risker att göra bort mig inför publik. Så klockan fem en morgon, inte en själ så långt ögat nådde, gick jag ner till ”Stilla” Havet, för att testa. Vågorna var så där en cirka två-tre meter höga. Nu skulle det ske. Nu stod jag mitt i kitteln, såg vågen, började sprattla med armarna. Here We Go! …

NEJ! Nej. Ni anar inte, jo, ni kanske anar, men jag anade inte. På en tiondels sekund förvandlades min existens till nästan ingenting. Från att ha varit en människa förvandlades jag till ett sandkorn på en knapp sekund. Vilken transformation! Vilken kraft!

Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner. Ingen aning. Det fanns ingenting, absolut ingenting jag kunde göra. Genom min hjärna for en blixtsnabb tanke:

– Gör ingenting! Följ med så finns det möjligtvis en chans att du överlever.

Någonstans i mitt bakhuvud visste jag hur en våg rör sig och den logiska slutsatsen jag – sandkornet – drog därinne i vågen var:

– Om du inte gör någonting kommer vågen, kraften i sig själv att ta upp dig till ytan.

Efter en lång evighet spolades min kropp upp på stranden. Nu hade jag förvandlats från ett sandkorn till Robinson Cruise. Jag var en något omtumlad överlevare. Jag kröp upp på stranden, och där fick jag sedan en helt fantastisk ljud- och färgupplevelse där jag låg uppkrupen i ”säkerheten”.

Gud vad jag skämdes efteråt. Jag menar, har man varit på Kanarieöarna och stått i två decimeter högt tidvatten och känt den styrkan, borde jag förstått. Men icke, sa Nicke.

🐬 Transformation

Sedan tog det mig tio år innan jag fattade vad jag lärt mig. Plötsligt en dag på förlossningsavdelningen, (jag hade precis fått in en förstföderska) sa det bara SMACK i hela kroppen. (Så är det för mig när jag lär mig något nytt.) Det går starka vågor genom hela min kropp, orsakade av en ny tanke som lyckats ta sej förbi mina tjatiga, bjäbbiga vardagstankar, och mitt intellekt börjar genast protestera: ”Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant”, detta samtidigt som tanken dånar in i min kropp med dunder och brak. Alltid två gånger. Tanken som kom var:

”Värkarna är att betraktas och är av samma dignitet för den födande kvinnan, som vågorna i Stilla Havet var för dig den där morgonen.”

Nej! skrek mitt intellekt, det kan inte vara sant. Då kom orden en gång till och sedan blev det tyst…

Jag testade direkt på kvinnan jag hade framför mig och det fungerade!

Trodde självklart att det var en lyckträff, men idag femton år senare vet jag att det fungerar och att det inte var en lyckträff.

🐬 Ge dig inför naturkrafterna …

Vågar vi det? Den här kraften och styrkan skrämmer, i dom flesta fallen, skiten ur oss västerlänningar. Vi har en kultur som säger att det är vi som bestämmer och kan kontrollera livet. Men vi har inte den kontrollen.

Styrkan, kraften, den otämjbara, opåverkbara, obändiga lever sitt eget liv och kräver det. När vi försöker styra, motarbeta, tämja eller i värsta fall stoppa den, så ”dödar” den oss. Utan pardon. Enda chansen vi har är att ge efter, ge sig helt åt Gud, naturen, strunt samma vad man väljer att kalla det för. Den sekunden man ifrågasätter, kliver man in i helvetet. Det blir bara för jävligt.

🐬 Sitt bekvämt

Så till det praktiska: Sitt så bekvämt det bara är möjligt med fötterna stadigt på golvet. Använd gärna en saccosäck som stöd. Meningen är att Du inte ska behöva använda någon som helst kraft att hålla dig upprätt. Det går åt lika mycket energi att föda ett barn, som en skogsarbetare gör av med på en vecka, och så kallas vi det svaga könet …

🐬 Ge upp! Följ med och du överlever

Så till tekniken. Det finns två saker du ska göra när värken börjar och det är:

Släpp käkarna och släpp ner axlarna.

Dessa två saker ska du göra sekund ett och då menar jag sekund ett och inte efter att du haft sammandragning i två sekunder. Helst ska du se ut som Ringaren av Notre Dame. Sedan gör du ingenting. Total passivitet. Du kan i tanken gå ner i värken, som en upptäcktsresande. Är det varmt, kallt? Svider det? Brinner det? Helt enkelt hur känns det?

Skulle du missa sekund ett kommer hela värken att gå åt helvete. Om Ingmar Stenmark skulle missa sekund ett i starten är hela loppet kört: Samma sak med din värk. Det är omöjligt att ”köra ikapp”. Jag missade vågen i San Fransisco med kanske två sekunder och det höll på att bli min död …

🐬 Träna

Du kan börja träna redan under graviditeten, när du får förvärkarna/sammandragningar. Spring iväg någonstans när du får en förvärk eller stanna omedelbart upp och sjunk ner i livmodern. Skillnaden är enorm, enligt min erfarenhet.

🐬 Tystnad, respekt och mod

Den här tekniken fungerar, om du vågar. För det krävs en stor portion mod, eftersom vi är lärda att göra precis tvärt emot. Fly smärtan, så snabbt som det är möjligt. Dessutom krävs det en del av omgivningen; närvaro, stöd, tystnad och respekt för det enorma arbete du presterar, helt stillasittande.

Tänk om Ingmar Stenmark var tvungen köra ett lopp var femte minut, och det i 24 timmar. Jag är övertygad om att ingen, absolut ingen skulle ha mage att under ett lopp fråga, tilltala eller på minsta sätt kräva Stenmarks uppmärksamhet. Alla skulle vara respektfullt tysta och stöttande, jag tror inte ens dom skulle störa honom i femminuterspauserna.

Ja ord är ord. Hoppas att någon kan ta till sig, vad jag försökt förmedla. Jag önskar att jag bara skulle få en timme med varje födande kvinna, för det är ett mirakel varje gång jag ser att hon hittar tekniken, och jag blir lika lycklig som hon.”

Publicerad Lämna en kommentar

Dyktekniken, del 1

Dyktekniken är en fantastisk metod att slappna av under förlossningen, utarbetad av en av Sveriges mest erfarna barnmorskor, Cayenne Ekjordh. Vi kommer att beskriva den i tre poster på Föda lugnt.

Del 1: Barnmorska Eva-Lotta Funkquist, Uppsala universitet, beskriver dyktekniken.