Publicerad Lämna en kommentar

Stöd för den känsliga framfödandereflexen

En fysiologisk födsel där framfödandereflexen ”skjuter” ut bebisen är den absolut mest effektiva och säkraste.

Framfödandereflexen (som på engelska kallas fetal ejection reflex och som vi skrivit om tidigare här, här och här) är kroppens inbyggda sätt att få ut barnet. Den är en del av det spontana värk- och krystarbetet i utdrivningsfasen, och gör att kvinnan inte behöver krysta medvetet överhuvudtaget.

När reflexen fungerar upplevs den ofta som en intensiv känsla som rusar genom kroppen. I det ögonblicket kan ingenting stoppa kvinnan från att trycka på och hjälpa barnet ut. Den hjälper henne att instinktivt inta en position som hjälper bebisen att rotera och komma neråt på bästa sätt. Ofta följer det med en känsla av att ge sig hän, och många kvinnor ger ifrån sig mer eller mindre djupa, djuriska läten.

Det spontana värkarbetet är ett fiffigt system – men också ett känsligt och lättstört, som alla hormonsystem. När det får jobba i lugn och ro är värkarna effektiva, bebisen roterar som den ska, livmodermunnen öppnar sig och framfödandereflexen sker automatiskt. Men så snart området neocortex* i hjärnan aktiveras under utdrivningsfasen** – av starkt ljus, stress, grubbel, att behöva förstå instruktioner, att behöva fatta beslut, att behöva kommunicera verbalt med andra människor och så vidare – störs det hormonella systemet och vi måste börja tänka på vad vi gör, och varför vi gör det, och hur vi ska göra det rätt, och så vidare. Epiduralbedövning stör också det spontana systemet.

Amanda Greavette: Rooted

Så hur gör du för att ge framfödandereflexen och det spontana värkarbetet bästa möjliga förutsättningar?

Om du vill ge kroppen en så bra chans som möjligt att göra jobbet behöver du försöka minimera alla intryck och alla undersökningar och ingrepp. När du inte känner dig observerad, styrd eller bedömd utan helt kan glömma din omgivning. Det är bra om rummet är dunkelt, tyst och varmt, och om du kan röra dig fritt och låta och se ut hur som helst.

Rachel Reed, barnmorska och doktorand på University of the Sunshine coast i Australien har forskat i hur den födande, partners och vårdpersonal kan stötta den fysiologiska födseln och framfödandereflexen.

”Kvinnan måste känna sig trygg och kunna ge sig hän, utan att hålla tillbaka för att framfödandereflexen ska fungera optimalt,” säger Reed.

Enligt Reed är det viktigaste att få mamman att känna, redan innan förlossningen, att det är hon som är experten på sin egen födsel.

Här är Reeds tips till barnmorskor och andra runt personen som föder:

• Ge information om födandets fysiologi vid förlossningsförberedande kurser/informationsmöten. Betona att vi har en inneboende förmåga att föda utan instruktioner.

• Skapa en miljö som underlättar det fysiologiska födandet och instinktiva beteenden – låg belysning, minimala störningsmoment, bekväma möbler som underlättar för kvinnan att röra sig och byta ställning (mjuka golvmattor, saccosäckar, förlossningspool, dusch).

• Undvik att fråga om hon behöver krysta eller känner att hon vill trycka på. Detta kan uppfattas som att hon borde det, vilket kan störa hennes inåtvända fokus och instinktiva beteende.

• Om kvinnan säger att hon känner att hon vill krysta, bekräfta tryggt att det är bra, men uppmuntra henne inte att krysta, det behövs inte. När känslan att vilja krysta kommer följer snart en oemotståndlig impuls att krysta fram sitt barn.

• Undvik vaginala undersökningar för att bekräfta att hon är helt öppen. Det finns ingen anledning att ha den informationen, om du inte tänker ge henne instruktioner om hur hon ska krysta baserat på öppningsgrad.

• Stör inte kvinnans instinktiva krystningar och andningsmönster. Undvik att ge henne instruktioner, och om du måste prata, bekräfta tryggt hennes förmåga att föda. Undvik instruktioner eller distraktioner när barnets huvud kommer. Den födande har instinktiva beteenden som skyddar mellangården (exempelvis att dra efter andan, skrika, dra ihop benen, hålla händerna mot barnet och mellangården).

Alternativ till att prata för att bekräfta är till exempel att nicka och le, förutsatt såklart att ni har ögonkontakt.

Forcerad krystning kan leda till komplikationer

Att styra och forcera kvinnors krystvärkar, genom att säga hur och när de ska krysta – eller när de ska hålla tillbaka – har blivit en kulturell norm i Sverige, liksom i resten av västvärlden. Men aktuell forskning och evidens visar att forcerad krystning kan medföra risker för mamman och barnet.

Rachel Reed skriver att forcerad krystning kan påverka kvinnans blodcirkulation negativt, att syretillförseln från moderkakan till bebisen försämras, att risken för skador i underlivet ökar och att kvinnan kan få negativa långtidseffekter på urinblåsa och bäckenbotten.

I dag är det vanligt att barnmorskan håller runt kvinnans underliv samtidigt som hon guidar den födande med verbala instruktioner, för att skydda mot bristningar. Reed skriver i sin forskningsrapport att det inte går att påvisa att denna metod leder till färre bristningar. Klipp i mellangården och större skador i underlivet kan snarare öka, menar hon.

Reed tror inte heller att metoder som går ut på att ”andas ut barnet” gynnar den födande, eftersom den ostörda fysiologiska krystimpulsen kommer som en sådan väldig kraft genom kroppen, och att det kan vara omöjligt att bara andas sig igenom framfödandet.

Vi har en så stark tro idag på att det är vårdpersonalen som är experter på att föda barn, och att vi själva bara riskerar att göra fel. Därför är det en stor omställning, och kanske en enormt stor utmaning, att som födande känna tillit till sin egen kropps instinktiva kunskap. Och en ännu större utmaning att få alla runtomkring att tro på den födandes egen förmåga. Men det är absolut nyckeln till lugnare och därmed säkrare förlossningar.

* Neocortex är den del av hjärnan där sensorisk information (från alla våra sinnen; syn, lukt, smak, hörsel, känsel, kropp, balans) uppfattas och tolkas. Till exempel är det nervcentra i neocortex som ser till att musklernas rörelser blir exakta och precisa, och att vi kan tolka omvärlden rumsligt. I neocortex sker också allt medvetet tänkande som abstraktioner och logiska processer. Här bor det mänskliga språket, och här händer processer som påverkar sömnen, minnet och inlärningsprocesser.

**Utdrivningsskedet: runt tiden när livmodermunnen är helt öppen, bebisen roterar och kommer ner genom förlossningskanalen.

Källor
Supporting women’s instinctive pushing behaviour during birth
Pushing: leave it to the experts
An exploration of midwifery practice during the second stage of labour: poster (pdf)

Publicerad 1 kommentar

Dyktekniken, del 3

Del 3 i Föda lugnt:s serie om dyktekniken/dykmetoden, utarbetad av Cayenne Ekjordh.

Vi hade tänkt posta två fina hemmafilmer från Youtube men hittade bara den ena nu, den andra är borttagen. Och det är lite typiskt för detta med dyktekniken: väldigt många har använt sig av den (se många många trådar på Familjeliv t ex), ännu fler vill använda sig av den. Men det finns nästan inga kurser, väldigt lite att läsa och det konstigaste av allt: metoden praktiseras knappt alls på BB, trots att den varit möjlig att ta till sig sedan slutet av 80-talet.

Hur kommer det sig? Det finns en enormt kunnig barnmorska som har berättat för sina kollegor om den här metoden, som har hjälpt så många födande i över 30 år, men intresset från BB-klinikernas sida är minst sagt svalt?

Har det att göra med de starkt hierarkiska strukturerna inom förlossningsvården? Är de flesta barnmorskor rädda för att göra något annorlunda och riskera att få kritik? Det är ju inte som att det är något som helst skadligt eller riskabelt med metoden, och den är verkligen inte svår att lära sig. Beror det bara på stress, att det inte finns tillräckligt med tid under en förlossning på sjukhus för att låta den födande bli helt lugn, på gränsen till att somna?

Vi vet inte, men vi beklagar verkligen att det typ bara är de som föder hemma som får en chans att testa detta!

Om du har varit med om dyktekniken, hemma eller på sjukhus, med mer eller mindre bra resultat, berätta gärna här!

Här är del 1 och del 2 om dyktekniken finns

Du kan läsa mer om dyktekniken här, här och här.

Och här är Lena Alnebos lilla film från en hemfödsel, och en stund med Cayenne och dyktekniken.

Publicerad Lämna en kommentar

Dyktekniken, del 2

Vi fortsätter att utforska dyktekniken!

Här är del 2: Cayenne Ekjordh berättar själv om metoden (texten tidigare publicerad 2009 på barnmorska.net)

Cayenne Ekjordh (bild: Anna Toss)

”Sedan slutet av 80 talet har jag praktiserat en teknik som jag döpt till Dyktekniken. Förvånansvärt ofta har jag lyckats hjälpa kvinnorna att föda sina barn utan smärtlindring. Tekniken har fungerat på både de kvinnor som önskat föda utan smärtlindring och de som önskat föda med smärtlindring.

🐬 Bakgrund

Jag var i San Francisco 1978 och hade precis tagit mig en dusch, i ett hus med utsikt över havet. Av någon märklig anledning flåsade jag som en blåsbälg när jag torkade mig med handduken, vilket var högst anmärkningsvärt för en elitidrottare, som jag var på den tiden. Varför så andfådd? En djup tystnad följdes av en mycket pinsam insikt: Jag hade hållit andan under hela duschningsceremonin, av rädsla att få vatten i näsan. Först då insåg jag hur skräckslagen jag var för att drunkna.

🐬 Från sandkorn till Robinson Crusoe

Vid flera tillfällen hade jag sett bodysurfare på stranden och känt mig avundsjuk. Det såg helt underbart ut. Eftersom jag var mycket mån om mitt atletiska rykte, tog jag inga som helst risker att göra bort mig inför publik. Så klockan fem en morgon, inte en själ så långt ögat nådde, gick jag ner till ”Stilla” Havet, för att testa. Vågorna var så där en cirka två-tre meter höga. Nu skulle det ske. Nu stod jag mitt i kitteln, såg vågen, började sprattla med armarna. Here We Go! …

NEJ! Nej. Ni anar inte, jo, ni kanske anar, men jag anade inte. På en tiondels sekund förvandlades min existens till nästan ingenting. Från att ha varit en människa förvandlades jag till ett sandkorn på en knapp sekund. Vilken transformation! Vilken kraft!

Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner. Ingen aning. Det fanns ingenting, absolut ingenting jag kunde göra. Genom min hjärna for en blixtsnabb tanke:

– Gör ingenting! Följ med så finns det möjligtvis en chans att du överlever.

Någonstans i mitt bakhuvud visste jag hur en våg rör sig och den logiska slutsatsen jag – sandkornet – drog därinne i vågen var:

– Om du inte gör någonting kommer vågen, kraften i sig själv att ta upp dig till ytan.

Efter en lång evighet spolades min kropp upp på stranden. Nu hade jag förvandlats från ett sandkorn till Robinson Cruise. Jag var en något omtumlad överlevare. Jag kröp upp på stranden, och där fick jag sedan en helt fantastisk ljud- och färgupplevelse där jag låg uppkrupen i ”säkerheten”.

Gud vad jag skämdes efteråt. Jag menar, har man varit på Kanarieöarna och stått i två decimeter högt tidvatten och känt den styrkan, borde jag förstått. Men icke, sa Nicke.

🐬 Transformation

Sedan tog det mig tio år innan jag fattade vad jag lärt mig. Plötsligt en dag på förlossningsavdelningen, (jag hade precis fått in en förstföderska) sa det bara SMACK i hela kroppen. (Så är det för mig när jag lär mig något nytt.) Det går starka vågor genom hela min kropp, orsakade av en ny tanke som lyckats ta sej förbi mina tjatiga, bjäbbiga vardagstankar, och mitt intellekt börjar genast protestera: ”Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant”, detta samtidigt som tanken dånar in i min kropp med dunder och brak. Alltid två gånger. Tanken som kom var:

”Värkarna är att betraktas och är av samma dignitet för den födande kvinnan, som vågorna i Stilla Havet var för dig den där morgonen.”

Nej! skrek mitt intellekt, det kan inte vara sant. Då kom orden en gång till och sedan blev det tyst…

Jag testade direkt på kvinnan jag hade framför mig och det fungerade!

Trodde självklart att det var en lyckträff, men idag femton år senare vet jag att det fungerar och att det inte var en lyckträff.

🐬 Ge dig inför naturkrafterna …

Vågar vi det? Den här kraften och styrkan skrämmer, i dom flesta fallen, skiten ur oss västerlänningar. Vi har en kultur som säger att det är vi som bestämmer och kan kontrollera livet. Men vi har inte den kontrollen.

Styrkan, kraften, den otämjbara, opåverkbara, obändiga lever sitt eget liv och kräver det. När vi försöker styra, motarbeta, tämja eller i värsta fall stoppa den, så ”dödar” den oss. Utan pardon. Enda chansen vi har är att ge efter, ge sig helt åt Gud, naturen, strunt samma vad man väljer att kalla det för. Den sekunden man ifrågasätter, kliver man in i helvetet. Det blir bara för jävligt.

🐬 Sitt bekvämt

Så till det praktiska: Sitt så bekvämt det bara är möjligt med fötterna stadigt på golvet. Använd gärna en saccosäck som stöd. Meningen är att Du inte ska behöva använda någon som helst kraft att hålla dig upprätt. Det går åt lika mycket energi att föda ett barn, som en skogsarbetare gör av med på en vecka, och så kallas vi det svaga könet …

🐬 Ge upp! Följ med och du överlever

Så till tekniken. Det finns två saker du ska göra när värken börjar och det är:

Släpp käkarna och släpp ner axlarna.

Dessa två saker ska du göra sekund ett och då menar jag sekund ett och inte efter att du haft sammandragning i två sekunder. Helst ska du se ut som Ringaren av Notre Dame. Sedan gör du ingenting. Total passivitet. Du kan i tanken gå ner i värken, som en upptäcktsresande. Är det varmt, kallt? Svider det? Brinner det? Helt enkelt hur känns det?

Skulle du missa sekund ett kommer hela värken att gå åt helvete. Om Ingmar Stenmark skulle missa sekund ett i starten är hela loppet kört: Samma sak med din värk. Det är omöjligt att ”köra ikapp”. Jag missade vågen i San Fransisco med kanske två sekunder och det höll på att bli min död …

🐬 Träna

Du kan börja träna redan under graviditeten, när du får förvärkarna/sammandragningar. Spring iväg någonstans när du får en förvärk eller stanna omedelbart upp och sjunk ner i livmodern. Skillnaden är enorm, enligt min erfarenhet.

🐬 Tystnad, respekt och mod

Den här tekniken fungerar, om du vågar. För det krävs en stor portion mod, eftersom vi är lärda att göra precis tvärt emot. Fly smärtan, så snabbt som det är möjligt. Dessutom krävs det en del av omgivningen; närvaro, stöd, tystnad och respekt för det enorma arbete du presterar, helt stillasittande.

Tänk om Ingmar Stenmark var tvungen köra ett lopp var femte minut, och det i 24 timmar. Jag är övertygad om att ingen, absolut ingen skulle ha mage att under ett lopp fråga, tilltala eller på minsta sätt kräva Stenmarks uppmärksamhet. Alla skulle vara respektfullt tysta och stöttande, jag tror inte ens dom skulle störa honom i femminuterspauserna.

Ja ord är ord. Hoppas att någon kan ta till sig, vad jag försökt förmedla. Jag önskar att jag bara skulle få en timme med varje födande kvinna, för det är ett mirakel varje gång jag ser att hon hittar tekniken, och jag blir lika lycklig som hon.”

Publicerad Lämna en kommentar

Dyktekniken, del 1

Dyktekniken är en fantastisk metod att slappna av under förlossningen, utarbetad av en av Sveriges mest erfarna barnmorskor, Cayenne Ekjordh. Vi kommer att beskriva den i tre poster på Föda lugnt.

Del 1: Barnmorska Eva-Lotta Funkquist, Uppsala universitet, beskriver dyktekniken.