Publicerad Lämna en kommentar

Rädslan för att föda på sjukhus är befogad

(den här texten var införd på DN Åsikt 27 december 2019, under rubriken ”Fler föder vaginalt om stressen på BB försvinner, som ett svar på Hanne Kjöllers text på ledarsidan den 13 december: Om man inte står ut med tanken på en vaginal förlossning borde man kanske skaffa hund)

Om vi inte börjar lyssna på de födande och optimerar förlossningsvården för deras behov kommer allt fler att kräva kejsarsnitt, och fler kommer att föda hemma utan barnmorska. Ingetdera är den bästa lösningen på BB-krisen.

Att avfärda kvinnors förlossningsrädsla som bortskämt pjåsk är lika vilse som att kräva kejsarsnitt utan medicinska skäl. Men oro och ångest är ett medicinskt skäl, och grundar sig i rädsla för att få kroppsliga och själsliga skador och ärr.

Denna rädsla är befogad. Den svenska förlossningsvården är stressig. Den jagar besparingar. Den är organiserad efter ett hierarkiskt och patriarkalt mönster, där de som är längst bort från förlossningens verklighet har mest inflytande över den. Den som föder har minst av alla att säga till om, och anses okunnig och besvärlig om hon känner själv hur hon vill föda.

Intressant nog finns ett parallellt universum att jämföra med: den förlossningsvård som sker på andra ställen än de vanliga BB-klinikerna: i kontinuitet-fokuserade projekt som Min barnmorska, på små barnmorskeledda enheter och i hemmet, i Sverige och andra länder. I Holland har hemfödsel varit ett populärt alternativ sedan lång tid tillbaka, och det medicinska utfallet där är mycket bra.

Stress skapar onödiga förlossningskomplikationer. WHO och FN varnar för den så kallade interventionskaskaden, som bara uppstår under stressiga förhållanden på stora, opersonliga BB-kliniker, med utarbetade barnmorskor, bristfälligt utbildade förlossningsläkare, under tidspress, i starkt ljus och så vidare. Forskningen visar tydligt att kvinnor som föder i lugn och ro betydligt mer sällan behöver sugklocka, tång eller kejsarsnitt, klipps mer sällan och får färre förlossningsskador. Andelen som skadar ändtarmsmuskeln vid hemfödsel är bara 0,7 % (jämför med 10,5 % vid instrumentella förlossningar och 2 % vid icke-instrumentella på sjukhus).

De som föder på sjukhus idag vet att det är ett lotteri. Ska de få en plats på ”sitt” BB eller kommer de att skickas vidare? Kommer barnmorskan att vara stressad? Hur många andra behöver de dela barnmorska med? Kommer personalen att läsa förlossningsbrevet? Kommer de att få skador för livet? Kommer barnet att bli skadat?

De lugna, trygga födslarna med utvilade, lyhörda barnmorskor finns fortfarande även på sjukhus, men det är inget att räkna med. Inte undra på att många har förlossningsrädsla.

Det enda sättet att få fler att våga föda vaginalt på sjukhus är att förändra förlossningsvården. Vi på Föda lugnt vill se bland annat följande hända inom kort:

  • Låt blivande föräldrar göra informerade val. Följ det brittiska exemplet (NHS/NICE) med att låta gravida ta del av all aktuell forskning om interventioner och så vidare.
  • Främja fysiologisk födsel, se över alla PM och rutiner.
  • Ha målet ”en födande, en barnmorska” på alla kliniker år 2021.
  • Ha målet ”min barnmorska” på alla kliniker år 2021.
  • Ha målet att inga barnmorskor ska känna sig stressade på jobbet en vanlig dag, och att inga födande ska ens komma ihåg att tid existerar, på alla kliniker år 2021.
  • Starta små, barnmorskeledda enheter i hela landet.
  • Inför en förlossningspeng som blivande föräldrar kan använda till att föda på sjukhus eller där de känner sig tryggast.

När det blir lugnt att föda vaginalt på sjukhus blir det också säkrare. Då kommer fler att föda vaginalt på sjukhus. Så enkelt är det.

Publicerad Lämna en kommentar

Stöd för den känsliga framfödandereflexen

En fysiologisk födsel där framfödandereflexen ”skjuter” ut bebisen är den absolut mest effektiva och säkraste.

Framfödandereflexen (som på engelska kallas fetal ejection reflex och som vi skrivit om tidigare här, här och här) är kroppens inbyggda sätt att få ut barnet. Den är en del av det spontana värk- och krystarbetet i utdrivningsfasen, och gör att kvinnan inte behöver krysta medvetet överhuvudtaget.

När reflexen fungerar upplevs den ofta som en intensiv känsla som rusar genom kroppen. I det ögonblicket kan ingenting stoppa kvinnan från att trycka på och hjälpa barnet ut. Den hjälper henne att instinktivt inta en position som hjälper bebisen att rotera och komma neråt på bästa sätt. Ofta följer det med en känsla av att ge sig hän, och många kvinnor ger ifrån sig mer eller mindre djupa, djuriska läten.

Det spontana värkarbetet är ett fiffigt system – men också ett känsligt och lättstört, som alla hormonsystem. När det får jobba i lugn och ro är värkarna effektiva, bebisen roterar som den ska, livmodermunnen öppnar sig och framfödandereflexen sker automatiskt. Men så snart området neocortex* i hjärnan aktiveras under utdrivningsfasen** – av starkt ljus, stress, grubbel, att behöva förstå instruktioner, att behöva fatta beslut, att behöva kommunicera verbalt med andra människor och så vidare – störs det hormonella systemet och vi måste börja tänka på vad vi gör, och varför vi gör det, och hur vi ska göra det rätt, och så vidare. Epiduralbedövning stör också det spontana systemet.

Amanda Greavette: Rooted

Så hur gör du för att ge framfödandereflexen och det spontana värkarbetet bästa möjliga förutsättningar?

Om du vill ge kroppen en så bra chans som möjligt att göra jobbet behöver du försöka minimera alla intryck och alla undersökningar och ingrepp. När du inte känner dig observerad, styrd eller bedömd utan helt kan glömma din omgivning. Det är bra om rummet är dunkelt, tyst och varmt, och om du kan röra dig fritt och låta och se ut hur som helst.

Rachel Reed, barnmorska och doktorand på University of the Sunshine coast i Australien har forskat i hur den födande, partners och vårdpersonal kan stötta den fysiologiska födseln och framfödandereflexen.

”Kvinnan måste känna sig trygg och kunna ge sig hän, utan att hålla tillbaka för att framfödandereflexen ska fungera optimalt,” säger Reed.

Enligt Reed är det viktigaste att få mamman att känna, redan innan förlossningen, att det är hon som är experten på sin egen födsel.

Här är Reeds tips till barnmorskor och andra runt personen som föder:

• Ge information om födandets fysiologi vid förlossningsförberedande kurser/informationsmöten. Betona att vi har en inneboende förmåga att föda utan instruktioner.

• Skapa en miljö som underlättar det fysiologiska födandet och instinktiva beteenden – låg belysning, minimala störningsmoment, bekväma möbler som underlättar för kvinnan att röra sig och byta ställning (mjuka golvmattor, saccosäckar, förlossningspool, dusch).

• Undvik att fråga om hon behöver krysta eller känner att hon vill trycka på. Detta kan uppfattas som att hon borde det, vilket kan störa hennes inåtvända fokus och instinktiva beteende.

• Om kvinnan säger att hon känner att hon vill krysta, bekräfta tryggt att det är bra, men uppmuntra henne inte att krysta, det behövs inte. När känslan att vilja krysta kommer följer snart en oemotståndlig impuls att krysta fram sitt barn.

• Undvik vaginala undersökningar för att bekräfta att hon är helt öppen. Det finns ingen anledning att ha den informationen, om du inte tänker ge henne instruktioner om hur hon ska krysta baserat på öppningsgrad.

• Stör inte kvinnans instinktiva krystningar och andningsmönster. Undvik att ge henne instruktioner, och om du måste prata, bekräfta tryggt hennes förmåga att föda. Undvik instruktioner eller distraktioner när barnets huvud kommer. Den födande har instinktiva beteenden som skyddar mellangården (exempelvis att dra efter andan, skrika, dra ihop benen, hålla händerna mot barnet och mellangården).

Alternativ till att prata för att bekräfta är till exempel att nicka och le, förutsatt såklart att ni har ögonkontakt.

Forcerad krystning kan leda till komplikationer

Att styra och forcera kvinnors krystvärkar, genom att säga hur och när de ska krysta – eller när de ska hålla tillbaka – har blivit en kulturell norm i Sverige, liksom i resten av västvärlden. Men aktuell forskning och evidens visar att forcerad krystning kan medföra risker för mamman och barnet.

Rachel Reed skriver att forcerad krystning kan påverka kvinnans blodcirkulation negativt, att syretillförseln från moderkakan till bebisen försämras, att risken för skador i underlivet ökar och att kvinnan kan få negativa långtidseffekter på urinblåsa och bäckenbotten.

I dag är det vanligt att barnmorskan håller runt kvinnans underliv samtidigt som hon guidar den födande med verbala instruktioner, för att skydda mot bristningar. Reed skriver i sin forskningsrapport att det inte går att påvisa att denna metod leder till färre bristningar. Klipp i mellangården och större skador i underlivet kan snarare öka, menar hon.

Reed tror inte heller att metoder som går ut på att ”andas ut barnet” gynnar den födande, eftersom den ostörda fysiologiska krystimpulsen kommer som en sådan väldig kraft genom kroppen, och att det kan vara omöjligt att bara andas sig igenom framfödandet.

Vi har en så stark tro idag på att det är vårdpersonalen som är experter på att föda barn, och att vi själva bara riskerar att göra fel. Därför är det en stor omställning, och kanske en enormt stor utmaning, att som födande känna tillit till sin egen kropps instinktiva kunskap. Och en ännu större utmaning att få alla runtomkring att tro på den födandes egen förmåga. Men det är absolut nyckeln till lugnare och därmed säkrare förlossningar.

* Neocortex är den del av hjärnan där sensorisk information (från alla våra sinnen; syn, lukt, smak, hörsel, känsel, kropp, balans) uppfattas och tolkas. Till exempel är det nervcentra i neocortex som ser till att musklernas rörelser blir exakta och precisa, och att vi kan tolka omvärlden rumsligt. I neocortex sker också allt medvetet tänkande som abstraktioner och logiska processer. Här bor det mänskliga språket, och här händer processer som påverkar sömnen, minnet och inlärningsprocesser.

**Utdrivningsskedet: runt tiden när livmodermunnen är helt öppen, bebisen roterar och kommer ner genom förlossningskanalen.

Källor
Supporting women’s instinctive pushing behaviour during birth
Pushing: leave it to the experts
An exploration of midwifery practice during the second stage of labour: poster (pdf)

Publicerad Lämna en kommentar

God lugn jul! Merry undisturbed Christmas!

Människan är inte sämre på att föda än någon annan av de 5000 andra däggdjursarterna på vår planet. Den födande kvinnan står i centrum för det uråldriga drama som att skapa nytt liv innebär. — Ina May Gaskin

”Varje år firar vi en naturlig födelse, en berättelse som utspelar sig i de mest primitiva omständigheter. Maria föder Guds son i ett stall, en bild som reproducerats i det oändliga i vår kultur och är välkänd av alla, även de som inte är religiösa. Så hur kan det komma sig att vi, med undantag för Julius Garibaldis tavla från 1891 där Maria och Josef avbildas hopsäckade i ren utmattning, aldrig har sett en ’verklig’ avbildning av födandets biologi, speciellt en skildring som visar Maria stående, i den ursprungliga, instinktiva extas som just den miljön skulle ha bidragit till?

Denna potentiellt kontroversiella avbildning av universella gestalter för att skildra den ultimata ’ostörda födelsen’, bland andra däggdjur i en dunkel och jordnära miljö, visar för moderna kvinnor att enkelhet ofta är bättre än överflöd vid förlossning. Idealet är så klart egentligen en balans mellan det naturliga och det medicinska, men bilden av Maria i det kraftfulla ögonblick då hon föder fram Kristus på jorden, till en aktivt delaktig Josef som tar emot barnet med lugna och trygga händer, visar att kvinnans vördnadsväckande skapelsekraft är minst lika förundrandsvärd som Guds egen hand.”

Så skriver Natalie Lennard (i vår översättning) om sin bild The Creation Of Man, en av hennes fotografiska scener i serien ”BIRTH UNDISTURBED”. Se filmen av hur bilden kom till här:

Och så önskar vi er en god och lugn jul!

Publicerad Lämna en kommentar

Michel Odent om framfödandereflexen

Michel Odent

Michel Odent var kirurg på ett franskt sjukhus i Pithviers. Han blev obstetriker av en ren slump när han fick hoppa in som chefsläkare på förlossningsavdelningen (den förra chefen dog) och upptäckte att det var roligare än att jobba med kirurgi. Efter ett par år där drog han slutsatsen att det var barnmorskorna, inte läkarna, som fick födande kvinnor att slappna av och därmed föda säkrare. Tillsammans med barnmorskorna på avdelningen rensade de bland sina gamla rutiner och införde nya, bättre anpassade till de födandes behov. Gravida började vallfärda till Pithviers för att få föda där.
Efter 23 år flyttade Odent till London och blev hembarnmorska. Några år senare startade han Primal Health Research Centre.

Den här texten är ett utdrag från en artikel som publicerades i Midwifery Today 2002, och handlar om framfödandereflexen. Obs att det står ”fetal ejection reflex” i orginalet – framfödandereflexen är vårt förslag, eftersom vi inte hittat något ord i den svenska medicinska litteraturen.

Texten är översatt av Kristina Turner.

”Ju mer jag försöker integrera det jag lärt mig från min erfarenhet av sjukhusförlossningar och mina erfarenheter av hemförlossningar, ju mer blir jag övertygad om att det bästa sättet att skydda mellangården, undvika allvarliga bristningar och förhindra att man behöver klippa kvinnan är att avvika så lite som möjligt från den fysiologiska modellen. Med andra ord, att skapa rätt förutsättningar för att den autentiska framfödandereflexen ska kunna utlösas (1, 2).

Jag får ofta frågan om vad som utgör skillnaden mellan framfödandereflexen och den mer välkända Fergusonreflexen (3). Fergusonreflexen uppstår ur mekanisk orsak och verkan: den del av barnets kropp som kommer först trycker på mellangårdens muskler. Den autentiska framfödandereflexen kan uppstå långt innan barnet sjunkit ner i förlossningskanalen, eller långt därefter. Den kan utlösas innan kvinnan öppnat sig helt eller när hon är fullt dilaterad. Vanligtvis utlöses den inte alls eftersom det som krävs är att kvinnan känner sig helt ostörd och privat. Jag känner väl till denna reflex från de hemfödslar där jag närvarat, när jag följt den födande kvinnan från ett annat rum genom att lyssna på ljuden hon ger ifrån sig, medans hennes man/partner är ute och handlar och ingen annan är närvarande förutom en erfaren, moderlig, tyst doula som håller låg profil. Jag minns inte ett enda fall där den autentiska reflexen utlösts när barnets far var närvarande. När reflexen utlöses uppstår en serie oemotståndliga, okontrollerbara sammandragningar, utan utrymme för några viljemässiga rörelser. Den födande kvinnan intar ofta oväntade ställningar (asymmetriska, framåtböjda).

Jag tolkar denna reflex som en effekt av en dramatisk minskning av aktiviteten i neocortex, vilket frisläpper en komplex cocktail av hormoner. Höga nivåer av adrenalinliknande hormoner visar sig genom att kvinnan plötsligt uttrycker rädsla (ofta en mycket kort dödsångest) (4) strax innan de oemotståndliga sammandragningarna, och kanske plötsligt griper tag i något och ställer sig upprätt. Det bästa man kan göra för att underlätta framfödandereflexen är att enbart bevittna detta plötsliga uttryck av rädsla (”döda mig”…”låt mig dö” etc.) utan att störa: lugnande rationella ord – som stimulerar neocortex – hämmar reflexen. De höga oxytocin-nivåerna visar sig i plötsliga, kraftiga och effektiva sammandragningar av livmodern.

Vi behöver ha i åtanke att uttrycket ’framfödandereflex’ ursprungligen myntades av Niles Newton, när hon studerade vilka faktorer som påverkar födslar hos möss (5), det vill säga däggdjur med ett neocortex som inte är lika väl utvecklat som vårt. Reflexen kan uppstå även hos människan förutsatt att aktiviteten i neocortex reduceras dramatiskt, så att vi övervinner denna vår mänskliga nackdel.

 

 

Jag lärde mig mycket när jag bevittnade en kraftfull framfödandereflex som utlöstes av ett glas champagne. Detta var runt 1980 på sjukhuset i Pithiviers i Frankrike. En kvinna som inte ännu var i utpräglat förlossningsarbete delade ett dubbelrum med en annan kvinna. Hennes rumskamrat, som redan firade födseln av sitt barn gav henne ett glas champagne. Den oväntade effekten var en serie sammandragningar som var så starka att den andra kvinnan födde sitt barn på väg till förlossningsrummet.

Min tolkning är att bubblorna i champagnen snabbade på alkoholupptaget så att hennes hjärnaktivitet påverkades omedelbart, på ett annat sätt än genom andra typer av alkoholhaltiga drycker. Hursomhelst, att champagne har en förmåga att hjälpa oss att släppa på hämningarna är välkänt i sammanhang där man önskar skapa en erotisk och avslappnad stämning.

Jag träffade nyligen Dominique Marquette, en erfaren hembarnmorska från Epernay i Champagne-distriktet. När hon förberedde sig för en hemfödsel föreslog hon alltid att familjen skulle se till att ha en flaska champagne stående i kylskåpet, officiellt för att fira födseln efteråt. I praktiken erbjöd hon ibland, under vissa omständigheter, kvinnan ett glas champagne för att hjälpa henne att släppa på hämningarna. Slutsatsen av dessa anekdoter och teoretiska tolkningar är inte att alla födande kvinnor rutinmässigt ska erbjudas ett glas champagne. I vår evidensbaserade tidsålder måste vi i stället avvakta resultaten av randomiserade studier som väger fördelarna mot riskerna …

Jag har aldrig behövt sy en kvinna i mellangården efter att hon fött sitt barn med en ostörd autentisk framfödandereflex. En av flera anledningar är troligtvis att den födande kvinnan i detta sammanhang oftast intar en framåtlutande ställning, exempelvis på alla fyra. Mekanismen för hur förlossningskanalen öppnar sig är annorlunda jämfört med andra ställningar. Den främre delen av vulvan öppnas snabbare, och huvudets vridning försenas ofta och när ansiktet kommer ut så är hakan mer i sidläge.

Här vill jag gärna betona att om det av någon anledning skulle uppstå en första eller andra gradens bristning (vanligtvis för att den autentiska framfödandereflexen inte utlösts) så syr jag den inte. Om mamman undviker att sära på benen under de första två veckorna (det vill säga avstår från att titta på mellangården, sitta i lotusställning och så vidare) så blir läkningen optimal.

En fördel med att använda termen ”framfödandereflex” är att den betonar sambandet med olika delar av vårt sexliv. Som Niles Newton påpekar (6) har utdrivningsreflexen (för bröstmjölken), utlösningsreflexen (för sperman) och framfödandereflexen alla det gemensamt att höga nivåer av oxytocin frisläpps plötsligt. Detta explosiva frisläppande av oxytocin är alltid i hög grad beroende av olika faktorer i omgivningen.”

 

Referenser:

  1. Odent M. The fetus ejection reflex. Birth 1987; 14: 104-105.
  2. Odent M. The Second stage as a disruption of the Fetus Ejection Reflex. MidwiferyToday. Autumn 2002: 12.
  3. Ferguson JKW. A study of the motility of the intact uterus at term. Surg Gynecol Obstet 1941;73: 359-66.
  4. Odent M. Fear of death during labour. Journal of reproductive and infant psychology 1991; 9: 43-47.
  5. Newton N, Foshee D, Newton M. Experimental inhibition of labor through environmental disturbance. Obstetrics and Gynecology 1967; 371-377.
  6. Newton N. The fetus ejection reflex revisited. Birth 1987; 14: 106-108.
Publicerad Lämna en kommentar

Framfödandereflexen – när bebisen själv får välja?

Det finns en inbyggd reflex i kroppen, för att få ut bebisen ur mamman. Vi har inte hittat något svenskt namn för den; på engelska kallas den fetal ejection reflex*. Tillsvidare kallar vi den för framfödandereflexen. Du kanske har hört berättelser där födande beskriver att de inte kunde låta bli att krysta och innan de visste ordet av så var barnet helt plötsligt bara ute? Det är framfödandereflexen.

Alla människor och alla andra däggdjur har en framfödandereflex. Många som har fött hemma har upplevt den, andra som inte alls tänkt föda hemma har ändå känt detta expresståg till reflex köra genom kroppen och *vips* är bebisen ute, på hallmattan, i bilen eller i farstun. Det är alldeles uppenbart att kroppen kan få ut bebisen på egen hand, att bebisen inte behöver någon som talar om för mamman att hon ska trycka på. Hen hittar ut själv!

Foto: Devon Elizabeth Jones (på insta)

Ändå har de flesta av oss godtagit att det är normalt att barnmorskan ska hjälpa till med, eller kanske till och med styra krystningen. Vi reagerar inte mot bilden av en kvinna som ligger på rygg medan alla säger att hon ska hålla andan, dra ner hakan mot bröstet, ta tag i benen och krysta i tiosekundersintervaller, samtidigt som barnmorskorna hejar på; ”krysta krysta krysta!”. Snarare är detta en helt godtagen definition av vårdstyrd krystning, trots att det knappast är varken det effektivaste, bekvämaste eller lugnaste sättet att föda barn.

Reflexen har förstås funnits lika länge som människan, men beskrevs (och ”namnades”) första gången av forskaren Niles Newton, som undersökte födande möss på 60-talet. Läkaren, forskaren och födselaktivisten Michel Odent utvecklade begreppet på 80-talet då han upptäckte att det förekom även hos människor, om de fick föda i lugna, tysta och inte för ljusa miljöer.

Vi kommer att posta mer om framfödandereflexen och självstyrt värkarbete framöver! Bland annat om hur du kan öka chanserna att din framfödandereflex fungerar, vilka fördelarna är och så vidare. Vi kommer att posta artiklar, forskning, filmer och bilder ända fram till jul (minst). Hör gärna av dig i kommentarerna om det är något särskilt du vill veta, så försöker vi ta reda på det!

* Obs att ”fetal (eller foetus/fetus) ejection reflex” inte är samma reflex som Fergusons reflex, läs mer här

Läs mer: