Det finns en konflikt mellan kvinnor som ingen annan än patriarkatet tjänar på.
Den gäller hur barn föds så säkert som möjligt, och somliga av de kvinnor som deltar i debatten utmålar de ”andra” som självupptagna, okunniga och ansvarslösa.
Hur tjänar patriarkatet på detta?
För att skuld och skam läggs på andra kvinnor, i stället för det patriarkala system som alla kvinnor tvingas in i när de ska föda sina barn, och som kvinnorna får höra är det bästa systemet i världen.
Alla föräldrar vill sitt barns bästa. Alla vill ta ansvar för sitt barns säkerhet. Men när någon annan verkar tycka att det finns ett annat, bättre, säkrare sätt att göra det på än det vi själva valt, då blir vi osäkra. Och då kanske vi reagerar med ilska. ”Hur kan de låta sina barn sola utan solkräm!” ”Bo i trädhus!” ”Inte vaccinera!” ”Vaccinera!” ”Födas hemma!” ”Födas på akutsjukhus!” ”Är de inte riktigt kloka?” ”Tänker de bara på sig själva?”
Barnen är vår ömmaste punkt. Eller snarare: vårt föräldraskap är vår ömmaste punkt. Och de flesta av oss har lättare att anklaga andra för att göra fel, än att ifrågasätta vad som är rätt. Vi har tusen olika skäl till att det är så. Ett är att den kultur vi lever i handlar mycket om hur viktigt det är att Ha Rätt. Att vara på de duktigas sida. Så vi gillar inte att tänka att det kanske finns fler sätt än ett som är rätt, för då är ju inte vi bäst i föräldraklassen. Och vi vill absolut inte tänka oss att vi kanske blir dragna i ett snöre av någon som vill att vi tänker som vi gör. Den känslan försöker vi begrava under: jag gör som jag gör för att jag är en upplyst, modern och smart människa.
Men hur är systemet patriarkalt?
För att den svenska förlossningssjukvården har läkare i toppen, sen kommer barnmorskor, sen de födande kvinnorna. Alla läkare är inte män idag, och #inteallamän, men det spelar ingen roll, för systemet är uppbyggt sedan århundraden på att den som har MINST kontakt med den födande kroppen får bestämma MEST över den. Sätta regler, skriva pm och bestämma över barnmorskor och födande. Det är absolut ingen slump att det är en manligt kodad hierarki. Snarare är det kanske den mest uppenbart nödvändiga hierarkin för patriarkatet att upprätthålla, för vad skulle hända med HELA maktsystemet om alla kvinnor plötsligt upptäckte vilka superkrafter som finns i deras kroppar?
Och hur upprätthåller patriarkatet detta system?
Genom att tala om för de gravida kvinnorna att det är LIVSFARLIGT att föda barn. Glöm dina superkrafter, de finns inte. DU ÄR INGET UTAN OSS. Ditt barn kommer att dö utan oss. Så har manliga läkare sagt till gravida och barnmorskor sedan häxbränningarna. Ligg på rygg så att vi kan undersöka dig utan att behöva falla på knä på ditt jordgolv, som barnmorskorna gör. Jag är man, jag står, det spelar ingen roll att jag bara med den befallningen riskerar din och ditt barns liv och hälsa.
Men det ÄR livsfarligt att föda barn!
Det vet nästan alla. Det har vi fått höra i hela våra liv. ”Jag skulle ha dött” säger många, ”om jag inte varit på sjukhus.” ”Mitt barn skulle ha dött.” ”Barnet hade navelsträngen runt halsen.” ”Det blev navelsträngsprolaps.” ”Barnets hjärtljud gick ner.” ”Moderkakan gick sönder, jag höll på att förblöda.” Och så vidare. ”Vet ni hur många som dog i barnsäng förr?” ”Vet ni hur många som dör varje dag i tredje världen?”
Av någon anledning glömmer vi att prata om vad som hänt sen 1400-talet. Det helt avgörande skälet till att så många färre barn och mammor dör idag är inte sjukhusen, inte läkarna. Det är välfärden. Det är att vi nu är välnärda, friska och rena på ett sätt som vi inte varit sedan kanske förneolitisk tid. Därför dör människor i barnsäng i fattiga länder, fast de har sjukhus och läkare där också. De är undernärda och sjuka redan innan de blir gravida, och de har svårt att upprätthålla hygienen på sina sjukhus. (Detta gäller inte bara barnafödsel. Det är alltid farligare att vara på sjukhus i ett u-land, oavsett orsaken att du är där.)
En annan sak som vi sällan pratar om är att barn dör även på sjukhus. Och vi pratar ALDRIG om att vissa barn dör FÖR att de föds på sjukhus. När människor dör eller skadas för att de är på sjukhus och kanske utsätts för farliga bakterier, stress, slarv eller dåliga rutiner kallas det för iatrogena orsaker. Navelsträngsprolaps, syrebrist hos barnet, sfinkterrupturer och problem med trasig moderkaka kan alldeles för ofta härledas till sjukhusets rutiner.
Rutiner som har sitt ursprung i förlegad kunskap, okunskap, fördomar om kvinnor, önskan att vinna tid, önskan att tjäna pengar och så vidare.
Om vi, helt hypotetiskt, tänker oss att alla gravida, alla blivande föräldrar i Sverige skulle kräva ett nytt och modernt system att föda barn i – ett som utgick från modern vetenskap och forskning, från insikten om att evolutionen förde oss hit utan sjukhus och läkare i hundratusentals år, från tanken att människokroppen är finkalibrerad för att bygga och leverera en ny människa utan problem, från tanken att den som föder är den mest potenta i rummet, sen barnmorskan, sist läkaren – ett system som bär den födande som en drottning genom födandet och ger henne all tid, allt lugn och all respekt hon förtjänar, där hon själv fick göra ett informerat val och välja var, hur och med vem hon ville föda: på ett operationsbord, i en pool, i en vrå, på ett akutsjukhus, under en gran, i sin säng; ensam, med den andra föräldern, med en doula, en barnmorska eller ett operationsteam – utan att någonsin skammas eller skuldbeläggas av sina medsystrar eller andra – då skulle världen ganska snart se väldigt annorlunda ut.
Patriarkatet skulle skaka i sina grundvalar. Kanske smulas sönder.
Det får såklart absolut inte hända.
