En fysiologisk födsel där framfödandereflexen ”skjuter” ut bebisen är den absolut mest effektiva och säkraste.
Framfödandereflexen (som på engelska kallas fetal ejection reflex och som vi skrivit om tidigare här, här och här) är kroppens inbyggda sätt att få ut barnet. Den är en del av det spontana värk- och krystarbetet i utdrivningsfasen, och gör att kvinnan inte behöver krysta medvetet överhuvudtaget.
När reflexen fungerar upplevs den ofta som en intensiv känsla som rusar genom kroppen. I det ögonblicket kan ingenting stoppa kvinnan från att trycka på och hjälpa barnet ut. Den hjälper henne att instinktivt inta en position som hjälper bebisen att rotera och komma neråt på bästa sätt. Ofta följer det med en känsla av att ge sig hän, och många kvinnor ger ifrån sig mer eller mindre djupa, djuriska läten.
Det spontana värkarbetet är ett fiffigt system – men också ett känsligt och lättstört, som alla hormonsystem. När det får jobba i lugn och ro är värkarna effektiva, bebisen roterar som den ska, livmodermunnen öppnar sig och framfödandereflexen sker automatiskt. Men så snart området neocortex* i hjärnan aktiveras under utdrivningsfasen** – av starkt ljus, stress, grubbel, att behöva förstå instruktioner, att behöva fatta beslut, att behöva kommunicera verbalt med andra människor och så vidare – störs det hormonella systemet och vi måste börja tänka på vad vi gör, och varför vi gör det, och hur vi ska göra det rätt, och så vidare. Epiduralbedövning stör också det spontana systemet.
Så hur gör du för att ge framfödandereflexen och det spontana värkarbetet bästa möjliga förutsättningar?
Om du vill ge kroppen en så bra chans som möjligt att göra jobbet behöver du försöka minimera alla intryck och alla undersökningar och ingrepp. När du inte känner dig observerad, styrd eller bedömd utan helt kan glömma din omgivning. Det är bra om rummet är dunkelt, tyst och varmt, och om du kan röra dig fritt och låta och se ut hur som helst.
Rachel Reed, barnmorska och doktorand på University of the Sunshine coast i Australien har forskat i hur den födande, partners och vårdpersonal kan stötta den fysiologiska födseln och framfödandereflexen.
”Kvinnan måste känna sig trygg och kunna ge sig hän, utan att hålla tillbaka för att framfödandereflexen ska fungera optimalt,” säger Reed.
Enligt Reed är det viktigaste att få mamman att känna, redan innan förlossningen, att det är hon som är experten på sin egen födsel.
Här är Reeds tips till barnmorskor och andra runt personen som föder:
• Ge information om födandets fysiologi vid förlossningsförberedande kurser/informationsmöten. Betona att vi har en inneboende förmåga att föda utan instruktioner.
• Skapa en miljö som underlättar det fysiologiska födandet och instinktiva beteenden – låg belysning, minimala störningsmoment, bekväma möbler som underlättar för kvinnan att röra sig och byta ställning (mjuka golvmattor, saccosäckar, förlossningspool, dusch).
• Undvik att fråga om hon behöver krysta eller känner att hon vill trycka på. Detta kan uppfattas som att hon borde det, vilket kan störa hennes inåtvända fokus och instinktiva beteende.
• Om kvinnan säger att hon känner att hon vill krysta, bekräfta tryggt att det är bra, men uppmuntra henne inte att krysta, det behövs inte. När känslan att vilja krysta kommer följer snart en oemotståndlig impuls att krysta fram sitt barn.
• Undvik vaginala undersökningar för att bekräfta att hon är helt öppen. Det finns ingen anledning att ha den informationen, om du inte tänker ge henne instruktioner om hur hon ska krysta baserat på öppningsgrad.
• Stör inte kvinnans instinktiva krystningar och andningsmönster. Undvik att ge henne instruktioner, och om du måste prata, bekräfta tryggt hennes förmåga att föda. Undvik instruktioner eller distraktioner när barnets huvud kommer. Den födande har instinktiva beteenden som skyddar mellangården (exempelvis att dra efter andan, skrika, dra ihop benen, hålla händerna mot barnet och mellangården).
Alternativ till att prata för att bekräfta är till exempel att nicka och le, förutsatt såklart att ni har ögonkontakt.
Forcerad krystning kan leda till komplikationer
Att styra och forcera kvinnors krystvärkar, genom att säga hur och när de ska krysta – eller när de ska hålla tillbaka – har blivit en kulturell norm i Sverige, liksom i resten av västvärlden. Men aktuell forskning och evidens visar att forcerad krystning kan medföra risker för mamman och barnet.
Rachel Reed skriver att forcerad krystning kan påverka kvinnans blodcirkulation negativt, att syretillförseln från moderkakan till bebisen försämras, att risken för skador i underlivet ökar och att kvinnan kan få negativa långtidseffekter på urinblåsa och bäckenbotten.
I dag är det vanligt att barnmorskan håller runt kvinnans underliv samtidigt som hon guidar den födande med verbala instruktioner, för att skydda mot bristningar. Reed skriver i sin forskningsrapport att det inte går att påvisa att denna metod leder till färre bristningar. Klipp i mellangården och större skador i underlivet kan snarare öka, menar hon.
Reed tror inte heller att metoder som går ut på att ”andas ut barnet” gynnar den födande, eftersom den ostörda fysiologiska krystimpulsen kommer som en sådan väldig kraft genom kroppen, och att det kan vara omöjligt att bara andas sig igenom framfödandet.
Vi har en så stark tro idag på att det är vårdpersonalen som är experter på att föda barn, och att vi själva bara riskerar att göra fel. Därför är det en stor omställning, och kanske en enormt stor utmaning, att som födande känna tillit till sin egen kropps instinktiva kunskap. Och en ännu större utmaning att få alla runtomkring att tro på den födandes egen förmåga. Men det är absolut nyckeln till lugnare och därmed säkrare förlossningar.
* Neocortex är den del av hjärnan där sensorisk information (från alla våra sinnen; syn, lukt, smak, hörsel, känsel, kropp, balans) uppfattas och tolkas. Till exempel är det nervcentra i neocortex som ser till att musklernas rörelser blir exakta och precisa, och att vi kan tolka omvärlden rumsligt. I neocortex sker också allt medvetet tänkande som abstraktioner och logiska processer. Här bor det mänskliga språket, och här händer processer som påverkar sömnen, minnet och inlärningsprocesser.
**Utdrivningsskedet: runt tiden när livmodermunnen är helt öppen, bebisen roterar och kommer ner genom förlossningskanalen.
Källor
Supporting women’s instinctive pushing behaviour during birth
Pushing: leave it to the experts
An exploration of midwifery practice during the second stage of labour: poster (pdf)