Del 1 i vår serie om barnmorskans roll handlar om den svåra konsten att ha händerna på ryggen och att låta födseln ta sin egen tid. Vi har läst och (fritt) översatt Ank de Jonge, Hannah Dahlen och Soo Downes spännande forskning ”‘Watchful attendance’ during labour and birth”.
”Barnmorskors arbete beskrivs ofta som olika aktiviteter, snarare än vilket stöd de tillhandahåller. Det vanligaste i nästan hela världen är att rutiner dokumenteras under förlossningen, och att informationen om medicinska interventioner som igångsättning, smärtlindring och instrumentell förlossning alltid registreras. Mer detaljerade anteckningar i förlossningsjournaler kan innefatta beskrivningar av vaginala undersökningar, CTG-kurvans utseende, etc.
Mer sällan, eller aldrig, står det något i journalerna om en av de viktigaste faktorerna i barnmorskelett stöd under förlossning: den vakande närvaron.
Att låta saker ta sin tid är känt som ett av de viktigaste begreppen inom barnmorskeledd vård, men i vår stressiga tid blir detta sätt alltmer sällsynt. I boken ”Childbirth, Midwifery and Concepts of Time” [1] beskriver flera olika författare hur modern förlossningsvård infört tidsbegränsningar som inte ger utrymme för individuella variationer i hur det spontana värkarbetet går framåt. WHO:s senaste riktlinjer om förlossningsvård betonar att det saknas evidens (bevis) för dessa tidsbegränsningar, och WHO rekommenderar inte interventioner för att skynda på ett långsamt förlopp om inget annat signalerar fara [2].
Detta är ett viktigt steg mot en mer individinriktad förlossningsvård, och är ett erkännande att varje födsel har sin egen rytm och sin egen tidsram. Den ursprungliga definitionen av kvinnocentrerad vård byggde på feministiska principer, var relationsbaserad och med en intention om att överföra kontrollen från vårdgivare och institutioner tillbaka till kvinnan själv [3].
För att födseln ska kunna ske i sin egen rytm och sin egen tidsram krävs att barnmorskan är med den födande, snarare än bara gör saker på eller kring hen [4]. Det gamla engelska ordet för barnmorska, midwife, betyder just ”with woman” (med kvinnan). Ändå domineras många barnmorskors yrkesutövande i praktiken av klocktiden, med fokus på att disciplinera kvinnokroppen så att den ska passa in i standardiserade populationsbaserade regler för progress och organisatoriska normer och kontroller.
I kontrast till detta byråkratiska, riskfokuserade och samtidigt riskskapande synsätt fokuserar en vård som bygger på att vara med den födande på att skapa en ömsesidig relation grundad i tillit och empati, och ett erkännande av den oändliga variationen mellan olika blivande föräldrar och deras bebisar [4]. Om tid ges att bygga dessa relationer (helst innan förlossning), så kan barnmorskan vara emotionellt närvarande för varje enskild gravid, och därmed bättre känna in hens och barnets situation och behov allt eftersom de utvecklas, vilket har konsekvenser olika aspekter av säkerhet och välmående (fysiskt, emotionellt, psykologiskt, kulturellt, socialt och spirituellt).
Utifrån sett så kanske det inte verkar som om barnmorskor med detta arbetssätt gör så mycket [4], [5]. De sitter tyst, säger några uppmuntrande ord (”barnmorskemummel”), ger den födande något att dricka eller lugnande, smärtlindrande massage. De gör även regelbundna kliniska kontroller under förlossningen, men dessa integreras i vårddynamiken, snarare än att vara den centrala och enda aktiviteten.
En ”midwife” använder alla sina sinnen för att observera dig när du föder och hur förlossningen fortskrider: hur du rör dig, låter och interagerar, fokuset i din blick, färgen på dina kinder: allt detta som ytterligare verktyg för att utvärdera styrkan och karaktären i dina sammandragningar. Barnmorskan observerar fosterrörelserna allt eftersom de visar sig dynamiskt i sampel med ditt bäcken och vävnader, i dina spontana rörelser. Den neurohormonella värkprogressen visar sig i din andning, hur vidgade pupillerna är, hudens färg. Samtidigt som barnmorskan observerar och utvärderar alla dessa parametrar strävar hen efter att ge dig en känsla av tillit och trygghet, så att du känner dig lugn i att följa med i födselns eget flöde, eftersom du vet att barnmorskan kommer att bistå dig med stöd, eller ge tekniska eller medicinska råd om det behövs, eller om du önskar det.
I en kontinuerlig vårdrelation med barnmorskan blir denna trygghet förstärkt, eftersom det ofta är lättare för föräldrarna att känna tillit till en barnmorska de redan känner, och barnmorskan i sin tur känner till deras behov [4].
Hur viktig den här vården än är, så är den i huvudsak osynlig. Den har inget namn, registreras inte i journaler och följs därför inte heller upp eller redovisas. Det innebär att vårdinnehållet varierar och är beroende av individuella barnmorskors kompetens och motivation. För att se till att alla får denna typ av vård när de föder barn är det viktigt att ge den ett namn och beskriva den.
Vi föreslår därför en ny term för denna intensiva och högkompetenta aktivitet. Begreppet ”vakande närvaro” innefattar både den kontinuerliga vaksamhet och närvaro som krävs av en barnmorska som uppmärksamt använder alla sina sinnen, men nära den födande i stället för att enbart ”observera” eller, mer tekniskt, ”övervaka”. Termen ”vakande” skapas för att täcka in att barnmorskan både ”tar om hand” och ”bistår” den födande, samt betona vikten av ”uppmärksamhet” på vad som är viktigt för individen: psykologiskt, emotionellt, och kliniskt. Det innefattar mycket stark närvaro och kontakt med det händelseförlopp som utspelar sig. Uttrycket innefattar en kombination av kontinuerligt stöd, klinisk utvärdering och lyhördhet.
Om termen vakande närvaro används kan den definieras, utvärderas, tillämpas i praktiken och läras ut till studenter. Den tid som barnmorskor ägnar åt vakande närvaro kan registreras, mätas och utvärderas för utfall i effektivitetsstudier. Blivande föräldrars upplevelse av vakande närvaro kan utvärderas vidare i enkäter och intervjustudier. Deltagarobservation kan ge insikter i de mekanismer som påverkar olika delmoments effektivitet. Därefter kan definitionen av vakande närvaro utvecklas och översättas till kvalitetsmått för förlossningsvård.
När vårdformen synliggörs och visar sig vara effektiv kan den börja anta likvärdig status med kliniska vårdaspekter. Att inte ha tid för vakande närvaro skulle bli lika oacceptabelt som att inte kunna erbjuda epidural smärtlindring om en födande begär det. Dock har covid-19-pandemin visat att det är lättare att prioritera vårdfaktorer som kan mätas och räknas. Därmed har ofta medicinska interventioner prioriterats över förlossningsstöd som stärker människans egen förmåga att föda [6]. Specifik, kontinuerlig närvaro under förlossning och relationsbaserad vård i kontinuerliga vårdmodeller begränsas. Genom att ge stöd och barnmorskeledd vård under förlossning i form av ”vakande närvaro”, och genom att förtydliga vad vårdformen består av, kommer betydelsen av vårdformen att förtydligas för födande, födselarbetare, beslutsfattare och allmänheten i stort. Det är ett viktigt steg mot att bygga en hållbar förlossningsvård under pandemin och efteråt.”
Referenser
[1] C. McCourt – Childbirth, midwifery and concepts of time. Berghahn Books, Oxford (2009) – Google Scholar
[2] WHO recommendations: intrapartum care for a positive childbirth experience. Geneva: World Health Organization; 2018. – Google Scholar
[3] E. Rigg, H.G. Dahlen – Woman centred care: has the definition been morphing of late? – Women Birth: J Australian College of Midwives, 34 (1) (2021), pp. 1-3 ArticleDownload PDFView Record in ScopusGoogle Scholar
[4] Z. Bradfield, Y. Hauck, R. Duggan, M. Kelly – Midwives’ perceptions of being ’with woman’: a phenomenological study – BMC Pregnancy Childbirth, 19 (1) (2019), p. 363 – View Record in ScopusGoogle Scholar
[5] N. Leap, B. Hunter – Communication and thoughtful encouragement – Supporting women for labour and birth: a thoughtful guide, Routledge, London (2016), pp. 85-104 – View Record in ScopusGoogle Scholar
[6] M.J. Renfrew, H. Cheyne, J. Craig, E. Duff, F. Dykes, B. Hunter, et al. – Sustaining quality midwifery care in a pandemic and beyond – Midwifery, 88 (2020), p. 102759 – ArticleDownload PDFView Record in ScopusGoogle Scholar