”Jag spår en trend kring ’naturliga’ förlossningar” skriver författaren Anna Axfors i Sydsvenskan (24 sept 2020) i en lite märklig text om att det kan vara farligt att förvänta sig en bra förlossning. Vi på Föda lugnt hoppas att Anna Axfors spår rätt. Ju fler gravida som känner att de kan föda lugnt och tryggt i en lugn och trygg miljö, desto färre skador och trauman när barn föds. Oavsett om det är på sjukhus eller hemma, med snitt eller oassisterat.
Axfors spådom är inte helt orimlig. Och det är inte heller första gången ”naturliga” födslar blir en ”trend”. Första gången jag var med om det var i slutet av 1990-talet. Jag hade fött ett barn på sjukhus och tre barn hemma mellan -83 och -92. Det var inte alls som att hemfödsel var en trend. Vi som födde hemma var fortfarande knappt en promille av de födande och ansågs fortfarande vara ansvarslösa, självupptagna hippies med noll koll som bara ville ”ha det mysigt”, utan en tanke på barnets välbefinnande. Men amning höll på att segla upp som en trend, kan en säga, i bemärkelsen att en del kändisar talade sig varma för det i glansiga magasin. Under 80-talet hade flaskmatningen ökat, mammor ammade kortare tid och det var mer fokus på det besvärliga med amning (bland annat som ett hinder för kvinnlig frihet och jämlikhet) än det varit på många decennier. Nu kunde det plötsligt vara rosiga mammor i snickisar på Mamas omslag, som ammade (kanske länge!), pratade om attachment parenting (som nära föräldraskap hette då), samsov och till och med funderade på att föda nästa, eller nästnästa barn hemma.
Det kom en backlash såklart. Natursuggor! snäste en feministisk ikon, och snart var trenden över. Naturliga vill ju många kändisar vara, men sugga? Nej tack, inga suggor hamnar på omslaget till Mama, det vet alla. Så vi som födde hemma var mer ute i kylan än någonsin.
Men intresset för nära föräldraskap dog inte ut. Kanske berodde det på att det lyhörda, empatiska föräldraskapet är nånting en gör varje dag, tillräckligt länge för att börja läka själv i bästa fall. Det är en självreflekterande handling på ett annat sätt än amning och hemfödsel, även om alla de tre ofta kommer ur en ideologi. Den som vill vara en empatisk förälder måste öppna öron och ögon för allt möjligt som faktiskt var helt nytt för de flesta av oss på 90-talet. Att små barn är lika värda respekt som vuxna. Att vuxna kan lära sig mycket, kanske de allra viktigaste sakerna, av sina barn. Att det blir lättare att vara förälder om en inte har bråttom, om en inte är arg, rädd eller stressad. Att när en lyssnar på riktigt till sina barn så lyssnar nånting inom en också på sig själv, på de egna behoven som ens egna föräldrar kanske missade (ännu oftare med döttrar). Behovet av att bli lyssnad på till exempel. Bemött med respekt, med lugn och tillit.
Kanske är det därför allt fler vill bli bemötta med respekt, lugn och tillit när de ska föda. I vilket fall är det något bra. Det är något stort. Ett stort skifte, som kommer att ta tid och kräva mycket av oss alla. Mycket respekt, från alla håll. Att vi lyssnar på varandra. På oss själva. På våra barn, även de som väntar på att komma.
Förvänta dig att föda lugnt. Vi på Föda lugnt tror att det är bra att ha rimliga förväntningar. Det är inte samma sak som att acceptera dåliga förhållanden. Det är att ställa rimliga krav: på omgivningen och på dig själv. Det är att förvänta sig att bli respekterad, sedd och lyssnad på. Att det ska få ta den tid din kropp behöver när du föder barn. Att de runt omkring dig ska tro på dig, visa respekt för vad din kropp kan om den får vad den behöver. Att du ska få det lugn, den trygghet, den avskildhet, den värme och det milda ljus du behöver för att kunna slappna av så mycket som möjligt. Respekten för dig själv är att du visar din kropp att du litar på den som du aldrig gjort förr, lyssnar på den så djupt du kan, och aldrig känner att det är ett misslyckande om det inte blir som du tänkt dig. Du kan ha förberett dig hur bra som helst, men omständigheterna kan vi inte alltid råda över.
Vi tror att det är bra att titta på filmer av lugna födslar och förlossningar. De utgör en så liten del av alla filmer du (tyvärr) redan sett och (förhoppningsvis inte) kommer att se där kvinnor föder med skrik och panik. Det är så mycket en del av vår patriarkala kultur, ett så starkt sätt att hålla kvinnor på mattan, att visa dem om och om igen att det är farligt att föda och att de måste ha mäns kunskap och räddning för att överleva. Såna traumatiska födselberättelser behöver vi bearbeta, inte föra vidare till andra och därmed ge rädslan för att föda ännu större grogrund. De lugna filmerna, från badkar, sjukhussängar, bäckar, trägolv och operationssalar, ingjuter lite hopp i oss, lite mod, lite respekt för de som har gått före och respekt för oss själva som människor. Det behövs. Såna berättelser har vi faktiskt ett ansvar att dela med oss av.
Läs också för att bli både klokare och lugnare. Det finns många bra böcker, just nu läser jag ”Föda barn med stöd” av Märta Cullhed Engblom (Föda med stöd) och läser om Ina May Gaskins ”Guide to Childbirth”. Det finns många bra texter. Jag har tänkt flera gånger om dagen på den här delningen av barnmorskan Agneta Bergenheim, som liksom gör det dunkla tankevatten vi alla rör oss i helt klart för en stund, och visar hur styrda vi är av våra omedvetna rädslor. Respekten igen! Den är så fundamentalt viktig.
På samma sätt blev jag berörd av Märta Cullhed Engbloms text ”Your body is a battleground”, om hur hon länge intalade sig att det var fake news att kroppen oftast kan om den får det den behöver, och av Asabeas fina och känsliga svar på artikeln i Sydsvenskan.
Så. Det var det jag ville ha sagt. Att förvänta sig att få föda lugnt och tryggt är inte en trend, det är ett helt rimligt krav från nutida blivande föräldrar som inte längre finner sig att förlossningsvården handlar om maktordningar och om att tid är pengar. Och att vi alla måste visa varandra respekt: gravida som vill föda hemma, gravida som vill ha kejsarsnitt, barnmorskor, läkare, feministiska ikoner, natursuggor, män som drabbas av patriarkatet nästan lika mycket som kvinnor. Framförallt: vi måste respektera vårt eget behov av lugn, trygghet och tillit.
Nu kommer en länk till vår viktiga namninsamling för en bättre förlossnings/födslovård så att du kan skriva på eller dela (igen)!
Sen är det slut.
/Anna, Föda lugnt