Dyktekniken, del 3

Del 3 i Föda lugnt:s serie om dyktekniken/dykmetoden, utarbetad av Cayenne Ekjordh.

Vi hade tänkt posta två fina hemmafilmer från Youtube men hittade bara den ena nu, den andra är borttagen. Och det är lite typiskt för detta med dyktekniken: väldigt många har använt sig av den (se många många trådar på Familjeliv t ex), ännu fler vill använda sig av den. Men det finns nästan inga kurser, väldigt lite att läsa och det konstigaste av allt: metoden praktiseras knappt alls på BB, trots att den varit möjlig att ta till sig sedan slutet av 80-talet.

Hur kommer det sig? Det finns en enormt kunnig barnmorska som har berättat för sina kollegor om den här metoden, som har hjälpt så många födande i över 30 år, men intresset från BB-klinikernas sida är minst sagt svalt?

Har det att göra med de starkt hierarkiska strukturerna inom förlossningsvården? Är de flesta barnmorskor rädda för att göra något annorlunda och riskera att få kritik? Det är ju inte som att det är något som helst skadligt eller riskabelt med metoden, och den är verkligen inte svår att lära sig. Beror det bara på stress, att det inte finns tillräckligt med tid under en förlossning på sjukhus för att låta den födande bli helt lugn, på gränsen till att somna?

Vi vet inte, men vi beklagar verkligen att det typ bara är de som föder hemma som får en chans att testa detta!

Om du har varit med om dyktekniken, hemma eller på sjukhus, med mer eller mindre bra resultat, berätta gärna här!

Här är del 1 och del 2 om dyktekniken!

Du kan läsa mer om dyktekniken här, här och här.

Och här är Lena Alnebos lilla film från en hemfödsel, och en stund med Cayenne och dyktekniken.

2 reaktioner på ”Dyktekniken, del 3”

  1. Jag använde mig av den när jag födde mitt första barn i Finland, tror jag, även om jag inte hade hört talas om den exakt såhär. Men texterna och filmerna har för mig hög igenkänningsgrad. Jag visualiserade värkarna som vågor som rullade in…och ut…Jag lät kroppen vara tung och avslappnad oavsett om jag var liggande, sittande, eller det bästa av allt hängande med kroppen i min mans armar. Jag följde vågen (smärtan) med en lugn andning och vilade sedan ut på en grön äng som jag såg framför mig. Jag använde samma teknik hemma och på sjukhuset. Jag är tacksam, jag kände aldrig att jag önskade att det var slut. Jag njöt av att känna styrkan och förlossningens framskridande. Jag ser fram emot nästa förlossning och hoppas på repris.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Till toppen