Del 1 i vår serie om barnmorskans roll handlar om moralisk skada och utgår från ett inlägg på Midwifery, där barnmorskan Lynn Walcott beskriver fenomenet.
På instagramkontot Tyst jag föder! beskriver många hur upprepade vaginala undersökningar, oönskade ingrepp för att skynda på förloppet eller sugklocka för att dra ut ett påverkat barn upplevs som övergrepp, i värsta fall som våldtäkt.
Men hur är det för barnmorskan?
Begreppet moralisk skada används för att beskriva den psykiska ohälsa som kan uppstå efter tjänstgöring i krigszoner, katastrofområden eller på intensivvårdsavdelning: den drabbade har sett, hört eller varit delaktig i något som går emot hens fundamentala moraliska övertygelser och värderingar. Detta kan orsaka starka känslor av skuld och skam.
Barnmorskor, undersköterskor och förlossningsläkare vill bidra till att göra förlossningsupplevelsen så positiv som möjligt. Men att göra det som verkligen är bäst för individen ställs ofta i konflikt med sjukhusets rutiner och PM. Att bevittna det lidande som orsakats av övermedikalisering eller överinterventioner kan lämna varaktiga känslor av ånger, skuld eller misslyckande hos vårdpersonalen. I många fall finns inte heller något val i den situation där skadan uppstår på grund av vårdrutiner som måste följas, okunskap hos de födande, stress och resursbrist – nu också med pandemin som ytterligare stressfaktor.
Våldet i förlossningsvården är alltså strukturellt och normaliserat, och drabbar den speciellt utsatta gruppen kvinnor och barn. Det här gör det ännu svårare för vårdgivaren att ta upp egna problem med moralisk skada, och gör att det kan ses som en dold yrkesskada.
Nästa del handlar om vakande väntan!