Michel Odent var kirurg på ett franskt sjukhus i Pithviers. Han blev obstetriker av en ren slump när han fick hoppa in som chefsläkare på förlossningsavdelningen (den förra chefen dog) och upptäckte att det var roligare än att jobba med kirurgi. Efter ett par år där drog han slutsatsen att det var barnmorskorna, inte läkarna, som fick födande kvinnor att slappna av och därmed föda säkrare. Tillsammans med barnmorskorna på avdelningen rensade de bland sina gamla rutiner och införde nya, bättre anpassade till de födandes behov. Gravida började vallfärda till Pithviers för att få föda där.
Efter 23 år flyttade Odent till London och blev hembarnmorska. Några år senare startade han Primal Health Research Centre.
Den här texten är ett utdrag från en artikel som publicerades i Midwifery Today 2002, och handlar om framfödandereflexen. Obs att det står ”fetal ejection reflex” i orginalet – framfödandereflexen är vårt förslag, eftersom vi inte hittat något ord i den svenska medicinska litteraturen.
Texten är översatt av Kristina Turner.
”Ju mer jag försöker integrera det jag lärt mig från min erfarenhet av sjukhusförlossningar och mina erfarenheter av hemförlossningar, ju mer blir jag övertygad om att det bästa sättet att skydda mellangården, undvika allvarliga bristningar och förhindra att man behöver klippa kvinnan är att avvika så lite som möjligt från den fysiologiska modellen. Med andra ord, att skapa rätt förutsättningar för att den autentiska framfödandereflexen ska kunna utlösas (1, 2).
Jag får ofta frågan om vad som utgör skillnaden mellan framfödandereflexen och den mer välkända Fergusonreflexen (3). Fergusonreflexen uppstår ur mekanisk orsak och verkan: den del av barnets kropp som kommer först trycker på mellangårdens muskler. Den autentiska framfödandereflexen kan uppstå långt innan barnet sjunkit ner i förlossningskanalen, eller långt därefter. Den kan utlösas innan kvinnan öppnat sig helt eller när hon är fullt dilaterad. Vanligtvis utlöses den inte alls eftersom det som krävs är att kvinnan känner sig helt ostörd och privat. Jag känner väl till denna reflex från de hemfödslar där jag närvarat, när jag följt den födande kvinnan från ett annat rum genom att lyssna på ljuden hon ger ifrån sig, medans hennes man/partner är ute och handlar och ingen annan är närvarande förutom en erfaren, moderlig, tyst doula som håller låg profil. Jag minns inte ett enda fall där den autentiska reflexen utlösts när barnets far var närvarande. När reflexen utlöses uppstår en serie oemotståndliga, okontrollerbara sammandragningar, utan utrymme för några viljemässiga rörelser. Den födande kvinnan intar ofta oväntade ställningar (asymmetriska, framåtböjda).
Jag tolkar denna reflex som en effekt av en dramatisk minskning av aktiviteten i neocortex, vilket frisläpper en komplex cocktail av hormoner. Höga nivåer av adrenalinliknande hormoner visar sig genom att kvinnan plötsligt uttrycker rädsla (ofta en mycket kort dödsångest) (4) strax innan de oemotståndliga sammandragningarna, och kanske plötsligt griper tag i något och ställer sig upprätt. Det bästa man kan göra för att underlätta framfödandereflexen är att enbart bevittna detta plötsliga uttryck av rädsla (”döda mig”…”låt mig dö” etc.) utan att störa: lugnande rationella ord – som stimulerar neocortex – hämmar reflexen. De höga oxytocin-nivåerna visar sig i plötsliga, kraftiga och effektiva sammandragningar av livmodern.
Vi behöver ha i åtanke att uttrycket ’framfödandereflex’ ursprungligen myntades av Niles Newton, när hon studerade vilka faktorer som påverkar födslar hos möss (5), det vill säga däggdjur med ett neocortex som inte är lika väl utvecklat som vårt. Reflexen kan uppstå även hos människan förutsatt att aktiviteten i neocortex reduceras dramatiskt, så att vi övervinner denna vår mänskliga nackdel.
Jag lärde mig mycket när jag bevittnade en kraftfull framfödandereflex som utlöstes av ett glas champagne. Detta var runt 1980 på sjukhuset i Pithiviers i Frankrike. En kvinna som inte ännu var i utpräglat förlossningsarbete delade ett dubbelrum med en annan kvinna. Hennes rumskamrat, som redan firade födseln av sitt barn gav henne ett glas champagne. Den oväntade effekten var en serie sammandragningar som var så starka att den andra kvinnan födde sitt barn på väg till förlossningsrummet.
Min tolkning är att bubblorna i champagnen snabbade på alkoholupptaget så att hennes hjärnaktivitet påverkades omedelbart, på ett annat sätt än genom andra typer av alkoholhaltiga drycker. Hursomhelst, att champagne har en förmåga att hjälpa oss att släppa på hämningarna är välkänt i sammanhang där man önskar skapa en erotisk och avslappnad stämning.
Jag träffade nyligen Dominique Marquette, en erfaren hembarnmorska från Epernay i Champagne-distriktet. När hon förberedde sig för en hemfödsel föreslog hon alltid att familjen skulle se till att ha en flaska champagne stående i kylskåpet, officiellt för att fira födseln efteråt. I praktiken erbjöd hon ibland, under vissa omständigheter, kvinnan ett glas champagne för att hjälpa henne att släppa på hämningarna. Slutsatsen av dessa anekdoter och teoretiska tolkningar är inte att alla födande kvinnor rutinmässigt ska erbjudas ett glas champagne. I vår evidensbaserade tidsålder måste vi i stället avvakta resultaten av randomiserade studier som väger fördelarna mot riskerna …
Jag har aldrig behövt sy en kvinna i mellangården efter att hon fött sitt barn med en ostörd autentisk framfödandereflex. En av flera anledningar är troligtvis att den födande kvinnan i detta sammanhang oftast intar en framåtlutande ställning, exempelvis på alla fyra. Mekanismen för hur förlossningskanalen öppnar sig är annorlunda jämfört med andra ställningar. Den främre delen av vulvan öppnas snabbare, och huvudets vridning försenas ofta och när ansiktet kommer ut så är hakan mer i sidläge.
Här vill jag gärna betona att om det av någon anledning skulle uppstå en första eller andra gradens bristning (vanligtvis för att den autentiska framfödandereflexen inte utlösts) så syr jag den inte. Om mamman undviker att sära på benen under de första två veckorna (det vill säga avstår från att titta på mellangården, sitta i lotusställning och så vidare) så blir läkningen optimal.
En fördel med att använda termen ”framfödandereflex” är att den betonar sambandet med olika delar av vårt sexliv. Som Niles Newton påpekar (6) har utdrivningsreflexen (för bröstmjölken), utlösningsreflexen (för sperman) och framfödandereflexen alla det gemensamt att höga nivåer av oxytocin frisläpps plötsligt. Detta explosiva frisläppande av oxytocin är alltid i hög grad beroende av olika faktorer i omgivningen.”
Referenser:
- Odent M. The fetus ejection reflex. Birth 1987; 14: 104-105.
- Odent M. The Second stage as a disruption of the Fetus Ejection Reflex. MidwiferyToday. Autumn 2002: 12.
- Ferguson JKW. A study of the motility of the intact uterus at term. Surg Gynecol Obstet 1941;73: 359-66.
- Odent M. Fear of death during labour. Journal of reproductive and infant psychology 1991; 9: 43-47.
- Newton N, Foshee D, Newton M. Experimental inhibition of labor through environmental disturbance. Obstetrics and Gynecology 1967; 371-377.
- Newton N. The fetus ejection reflex revisited. Birth 1987; 14: 106-108.