Vi fortsätter att utforska dyktekniken!
Här är del 2: Cayenne Ekjordh berättar själv om metoden (texten tidigare publicerad 2009 på barnmorska.net)
”Sedan slutet av 80 talet har jag praktiserat en teknik som jag döpt till Dyktekniken. Förvånansvärt ofta har jag lyckats hjälpa kvinnorna att föda sina barn utan smärtlindring. Tekniken har fungerat på både de kvinnor som önskat föda utan smärtlindring och de som önskat föda med smärtlindring.
🐬 Bakgrund
Jag var i San Francisco 1978 och hade precis tagit mig en dusch, i ett hus med utsikt över havet. Av någon märklig anledning flåsade jag som en blåsbälg när jag torkade mig med handduken, vilket var högst anmärkningsvärt för en elitidrottare, som jag var på den tiden. Varför så andfådd? En djup tystnad följdes av en mycket pinsam insikt: Jag hade hållit andan under hela duschningsceremonin, av rädsla att få vatten i näsan. Först då insåg jag hur skräckslagen jag var för att drunkna.
🐬 Från sandkorn till Robinson Crusoe
Vid flera tillfällen hade jag sett bodysurfare på stranden och känt mig avundsjuk. Det såg helt underbart ut. Eftersom jag var mycket mån om mitt atletiska rykte, tog jag inga som helst risker att göra bort mig inför publik. Så klockan fem en morgon, inte en själ så långt ögat nådde, gick jag ner till ”Stilla” Havet, för att testa. Vågorna var så där en cirka två-tre meter höga. Nu skulle det ske. Nu stod jag mitt i kitteln, såg vågen, började sprattla med armarna. Here We Go! …
NEJ! Nej. Ni anar inte, jo, ni kanske anar, men jag anade inte. På en tiondels sekund förvandlades min existens till nästan ingenting. Från att ha varit en människa förvandlades jag till ett sandkorn på en knapp sekund. Vilken transformation! Vilken kraft!
Jag hade ingen aning om vad som var upp eller ner. Ingen aning. Det fanns ingenting, absolut ingenting jag kunde göra. Genom min hjärna for en blixtsnabb tanke:
– Gör ingenting! Följ med så finns det möjligtvis en chans att du överlever.
Någonstans i mitt bakhuvud visste jag hur en våg rör sig och den logiska slutsatsen jag – sandkornet – drog därinne i vågen var:
– Om du inte gör någonting kommer vågen, kraften i sig själv att ta upp dig till ytan.
Efter en lång evighet spolades min kropp upp på stranden. Nu hade jag förvandlats från ett sandkorn till Robinson Cruise. Jag var en något omtumlad överlevare. Jag kröp upp på stranden, och där fick jag sedan en helt fantastisk ljud- och färgupplevelse där jag låg uppkrupen i ”säkerheten”.
Gud vad jag skämdes efteråt. Jag menar, har man varit på Kanarieöarna och stått i två decimeter högt tidvatten och känt den styrkan, borde jag förstått. Men icke, sa Nicke.
🐬 Transformation
Sedan tog det mig tio år innan jag fattade vad jag lärt mig. Plötsligt en dag på förlossningsavdelningen, (jag hade precis fått in en förstföderska) sa det bara SMACK i hela kroppen. (Så är det för mig när jag lär mig något nytt.) Det går starka vågor genom hela min kropp, orsakade av en ny tanke som lyckats ta sej förbi mina tjatiga, bjäbbiga vardagstankar, och mitt intellekt börjar genast protestera: ”Det kan inte vara sant, det kan inte vara sant”, detta samtidigt som tanken dånar in i min kropp med dunder och brak. Alltid två gånger. Tanken som kom var:
”Värkarna är att betraktas och är av samma dignitet för den födande kvinnan, som vågorna i Stilla Havet var för dig den där morgonen.”
Nej! skrek mitt intellekt, det kan inte vara sant. Då kom orden en gång till och sedan blev det tyst…
Jag testade direkt på kvinnan jag hade framför mig och det fungerade!
Trodde självklart att det var en lyckträff, men idag femton år senare vet jag att det fungerar och att det inte var en lyckträff.
🐬 Ge dig inför naturkrafterna …
Vågar vi det? Den här kraften och styrkan skrämmer, i dom flesta fallen, skiten ur oss västerlänningar. Vi har en kultur som säger att det är vi som bestämmer och kan kontrollera livet. Men vi har inte den kontrollen.
Styrkan, kraften, den otämjbara, opåverkbara, obändiga lever sitt eget liv och kräver det. När vi försöker styra, motarbeta, tämja eller i värsta fall stoppa den, så ”dödar” den oss. Utan pardon. Enda chansen vi har är att ge efter, ge sig helt åt Gud, naturen, strunt samma vad man väljer att kalla det för. Den sekunden man ifrågasätter, kliver man in i helvetet. Det blir bara för jävligt.
🐬 Sitt bekvämt
Så till det praktiska: Sitt så bekvämt det bara är möjligt med fötterna stadigt på golvet. Använd gärna en saccosäck som stöd. Meningen är att Du inte ska behöva använda någon som helst kraft att hålla dig upprätt. Det går åt lika mycket energi att föda ett barn, som en skogsarbetare gör av med på en vecka, och så kallas vi det svaga könet …
🐬 Ge upp! Följ med och du överlever
Så till tekniken. Det finns två saker du ska göra när värken börjar och det är:
Släpp käkarna och släpp ner axlarna.
Dessa två saker ska du göra sekund ett och då menar jag sekund ett och inte efter att du haft sammandragning i två sekunder. Helst ska du se ut som Ringaren av Notre Dame. Sedan gör du ingenting. Total passivitet. Du kan i tanken gå ner i värken, som en upptäcktsresande. Är det varmt, kallt? Svider det? Brinner det? Helt enkelt hur känns det?
Skulle du missa sekund ett kommer hela värken att gå åt helvete. Om Ingmar Stenmark skulle missa sekund ett i starten är hela loppet kört: Samma sak med din värk. Det är omöjligt att ”köra ikapp”. Jag missade vågen i San Fransisco med kanske två sekunder och det höll på att bli min död …
🐬 Träna
Du kan börja träna redan under graviditeten, när du får förvärkarna/sammandragningar. Spring iväg någonstans när du får en förvärk eller stanna omedelbart upp och sjunk ner i livmodern. Skillnaden är enorm, enligt min erfarenhet.
🐬 Tystnad, respekt och mod
Den här tekniken fungerar, om du vågar. För det krävs en stor portion mod, eftersom vi är lärda att göra precis tvärt emot. Fly smärtan, så snabbt som det är möjligt. Dessutom krävs det en del av omgivningen; närvaro, stöd, tystnad och respekt för det enorma arbete du presterar, helt stillasittande.
Tänk om Ingmar Stenmark var tvungen köra ett lopp var femte minut, och det i 24 timmar. Jag är övertygad om att ingen, absolut ingen skulle ha mage att under ett lopp fråga, tilltala eller på minsta sätt kräva Stenmarks uppmärksamhet. Alla skulle vara respektfullt tysta och stöttande, jag tror inte ens dom skulle störa honom i femminuterspauserna.
Ja ord är ord. Hoppas att någon kan ta till sig, vad jag försökt förmedla. Jag önskar att jag bara skulle få en timme med varje födande kvinna, för det är ett mirakel varje gång jag ser att hon hittar tekniken, och jag blir lika lycklig som hon.”