Alternativ till rutinmässig igångsättning (SWEPIS, del 3)

Del 1: Efter SWEPIS – ska alla sättas igång tidigare?
Del 2: problemen med SWEPIS

Alternativ till rutinmässig igångsättning för alla i vecka 41+0

Sverige har ett högre antal IUFD (foster som dör i livmodern) per år än i flera andra motsvarande länder. De flesta beror dock inte på att födseln kommer igång efter vecka 40. Vi behöver forska mer på vad som ligger bakom att så många barn dör intrauterint (i livmodern). Det finns säkert mycket att göra, men att rutinmässigt sätta igång alla som går över tiden känns inte som en bra lösning. Inte ens SWEPIS kunde visa någon skillnad mellan resultaten för omföderskor i de två grupperna, så att dra in dem verkar bara skapa fler problem. Det SWEPIS verkar visa är att förstföderskor över en viss ålder och över ett visst BMI kanske inte ska vänta för länge på att födseln ska komma igång av sig själv. Och, kanske viktigare, att det är bra med ett frivilligt ultraljud efter vecka 40. Detta är redan rutin i Stockholm, för att man vill hitta de tillväxthämmade (”för små för sin ålder”) fostren, som står för en stor del av IUFD. Det ultraljudet kanske skulle föreslås ännu tidigare för förstföderskor över 34 år? Det är fortfarande så att de som blir gravida som unga har färre komplikationer under graviditeten (förutsatt att de är friska och välnärda), även om trenden i vår del av världen är att föda första barnet allt senare i livet.

Det finns, som sagt, många saker som kan drabba en bebis i livmodern. En del barn klarar inte att mamman får en allvarlig infektion eller att hon har en sköldkörtel-, lung-, hjärt- eller njursjukdom. Missbildningar och för tidig avlossning av moderkakan är ganska vanliga orsaker till tillväxthämning. Tvillingar och trillingar är lite känsligare än enlingar. Barn som kommit till genom reproduktiv teknologi har en ökad förekomst av fosterdöd.

Att hitta såna faktorer, och göra individuella riskbedömningar, måste vara mer fruktbart än att skapa oro hos alla. Det måste vara säkrare än att utsätta även lågriskgravida för interventioner som man vet innebär ökad risk vid födseln. Det kanske inte är den enklaste eller billigaste lösningen, men att färre bebisar dör i magen måste ju vara prio ett?

Om det nu är så många som var tionde gravid (vilket är omdebatterat) som går så länge över tiden att igångsättning verkar vara det säkraste alternativet borde mödravården fokusera på alla andra sätt att få födseln att starta spontant efter vecka 40 – inte för att det inte kan vara högst normalt och säkert att gå 42 veckor eller mer, men för att en spontan födsel efter vecka 40 är så mycket mer önskvärt än igångsättning. Det handlar alltså inte om att forcera fram bebisen utan tvärtom att locka fram det överlevnadsklara barnet på helt naturlig väg, med stöd av din barnmorska. Lugn och ro är en viktig faktor, vilket kan betyda att den gravida slutar med allt som är stressigt och ansträngande efter vecka 38. Att få gravidmassage, att äta lagom mycket färska dadlar, en viss typ av akupunktur eller akupressur, rätt dos av jättenattljusolja, promenader, sex med partner eller sig själv (och annan kärleksfull närhet) är några beprövade och ofarliga sätt att få livmodern att börja förbereda sig.

Fördelar med spontan födsel

Men ”ingen stress” betyder förstås också att inte stressa upp sig i onödan över graviditetens längd. Det finns många fördelar med att vänta ut sin bebis, förutom det uppenbara att slippa riskera en interventionskaskad och skador på grund av igångsättning. Mammor som föder spontant återhämtar sig generellt snabbare än igångsatta. Om du föder spontant på sjukhus får du sannolikt komma hem tidigare än om du blivit igångsatt. Bebisen använder tiden i magen till att bygga upp både muskler och hjärna (den växer en tredjedel av sin storlek mellan vecka 35 och 40). Barn som föds spontant andas generellt bättre, har lättare att amma och har mer sällan infektioner, gulsot och lågt blodsocker.